ursprung vi tillagt dem, jemnfördt med de beskrifnin- gar våra äldre författare lernna om Sveriges gamla folk- nöjen '). — Otvifvelaktigt hafva sånglekar fordom varit Öfliga öfver hela Skandinavien. De öfvergingo till Is- land, jemte dess bebyggare, ifrån Norrige, i hvars af- lägsna dalar de troligen ännu anträffas. I Danmark hafva de fortlefvat intill sednare tider * 2), ehuru de nu- mera synas vara alldeles förglömde. Man finner likväl spår af dem uti några Börnevers 3). Enligt ofvan framstälda åsigter, hafva våra sång- lekar utgått från episka qväden, hvilka blifvit mimiskt uppförda. En likartad behandling af de Homeridiska dikterna är allmänt känd; den föranledes så naturligt genom andan och den inre arten af folksången, och kan derföre ej anses oväntad. — Detta sätt att begagna folkvisan, var ett slags grodd till en dramatisk konst hos oss, hvaraf ett nationelt skådespel möjligen kunnat uppstå, i fall det icke blifvit qväfdt af en fremmande bildning, hviiken tilIbakahöl 1 dess utveckling. Efter- härmade seder och bruk förviste de inhemska tidsför- drifven till bygden, der man ännu kände sig tillfreds- stäld af dessa anspråkslösa nöjen. — De erhålla här of- tast namn af jullekar eller juldansar; emedan de van- ligast begagnas under julhögtidens muntra fröjder. Ett bevis, att våra gamla romanser blifvit begag- nade på sätt vi ofvanföre uppgifvit, erbjuder det kän- da förhållandet, att man ännu i sednaste dagar plägat dramatiskt uppföra folkvisan Herr Carl gick för sin fostermor in. (Svenska Folk-Visor, I, s. 179). Det best3ukes äfven genom flera af de ringdansar, hvilka ') Rudbeck, Atl antica; Tom. I, s. 95, 696. II, s. 246—250, 288, 431 [432], 2) Lyngbje, 1. c.; s. 589. 3) Thinle\ Danske Folkesagn, Samt. III, s. 142 och följ.