Jagh wet well huarest thet tredh thet standher, Thet slånder millan bergh och dalar, Så olfta iagh kominer min kärest ij hugh, Såå fångher mit hierta hugsuale. 6' Thet är iche ross, ty iagh så quedher, Iagh kann thett ey lenger att döllia, Thet är en såå hoifuesken jungfru, Mitt hierta kan hon wel glaedie. 7. ”Hören ij min hierteligh kaere, ”Jj sorghen nu iche så suare, ”Hoss idher wil iagh ware bådhe natt och dagh, ”Min kärest skolen ij ware.” a Thet stånder en ross aft öffuer en ross, Enn ross öffuer alle lilier, Then är och [aldrig] ij werlden til, Som migli och min kärest atth skilliei. Så lönligh!