12. Lyckans Ostadighet. Aftryckt uv Alfs Wisbok i Linköpings gymnasii bibliothek, 1. Lärckianss sång är icke långh, När regn oeh storm henne tvingar, När soolen skijn haffuer hoon sin gångli, Hoon lätlar fast up sina vingar. Gudh gilfve all sorg kundhe snart vändass i glädie! 2. Aff alla foglars art och natur, Seer man när väder vanekar, The sitia sorgfulla utj sin buur, Och haffua bedröifvelige lanekar. Gudh giffve all sorg m. m. 3. VtatF thet liulFliga solennes skeen Frögdas all ting med stoor gamman; När thet försvinner lijda the meen, Och ära bedrölFvat tilsamman. c 4. Rät så nähr lyckan vänder sin gångli , Och giömmer si t ansikte blijdha, Måste menniskian lidha stoor tvång, Oeh högelig sucka och qvijdha. 5. Ehvem är vnder himmelens högd, Som lyckan haar altidh i händer;