Ty när hoon skänker sin största frögd, Hoon snarast tå hiulet omvänder. 6. När iag beskodar lyckones gångh, At hoon så mången man dårhar, Så ära min ögon stälte till språng, Och vilia utgiutha sina tårhar. 7. Then menniskia är eij född under sool, Iblandh fattighe och rijka, Fast man än suto på konungslig slool , Kan lyckan ifrån honom vijka. 8. Jagh sågh mig omkring uppå een ort, Ther sorgen skulle mig icke bijdha, När iag [är] Herran kommer hoon fort, Och tränger sig in till min sijdha. 9. Vtaff mit nampn haar iag meent vist, Al iag skulle frögdas med fromma; Ty thet bemercker enn lagerbär qvist, Som grönskas med rosendhe blonnner. 10. Så är intet nampn i verlden till, Som kan ifrån olycka frelssa Vthan dit nampn, o Jesu Christ, 1 hvilket vij haffue våår lielssa! 11. Sorgen hoon vistas utj huar by, At hoon skall ingen försaka, Dok giör hoon största buller och gry, När man bortmister sin maaka.