IT. I) e ii F Ö r 1 o r a d e. Aftryckt ur Harald Olufssons W i sbo k. 1. Vnderligh äst tu werdzens priis, Ther offuer tå må iagh klage; Ty tu haffuer giordt migh så storlt ellh swek, Ther till så långe dage. Tu skilde migh frå minn wen så godh, Thenn migh löste helst hoss att ware, Gudh wett thet war migh så storligh emotth, Iagh skulle min wen ombäre. 2. Klaga må iagh både dagh och natth, Wiste iagh migh någenn hugsvvale; Ty iag skildes ifrå minn wenn så godh, Thenn migh löste helstt widh tahle. Ty görs migh tidenn ganske longh, Iagh kann thelt well besinne, Honn haffuer mitth hierte lagt vdi tuång, Min hugh och alt mith sinne. 3. Motle iagh leffue i femtusen åhr, Och hwar thenn dagh mig till glädie, Enn slikenn wenn iagh aldrigh fåhr, För änn honn kommer siellf till slädes.