En slikan vän jag aldrig fann, Jag af honom aldrig viste. Uti hennes grenar bygger jag rede, Om hon det ellest behagar, Jag skänker henne min glädje och fröjd, Detsamma jag af henne begärar. 3. Ehvar två vänner sammankomma, De kasta med terningar hvita; Den ena han tappar, den andra han vinner, De veta väl af hvars annars sinne. De snacka så mycket af hjertans grund, Christ gifve alla falska tungor vore brende, Som hafva två tungor i en mutin, De kunna en man så snart skämma. 4. Är jag fattig, dock med äran rik, Med min lycka må jag mig atnöja, Ändock magten går för konsten ut, Dock skall det ej så vara; rpy gånge mig om rikedom, som hoiicn bud vill, Till Gud sätter jag min begära, Jag tackar Gud fader i himmehik, För jag hafver heder och ära!