4.; Ingen större fröjd på jorden är, Än ett friskt mod och sinne, Ett ungt hjerta och stränga spel, Derti11 en kanna vine, Derhos min lilja och hjertans kär; Gud gifve jag vore henne när, Och vänlig med henne tala! 5. På jorden är hennes like ej, Hon är både kysk och sköna, När jag henne ser fröjdar hon mig, Hon är min hjertans krona. Hon har mitt hjerta intagit, Med sin skönhet det beslagit; Lös mig af de svåra bånde! 6. När jäg hennes tukt kan få se, Milt hjerta sig då fröjdar. Alltid hennes röda munner ler, Hennes ögon ljuflig skina. Hennes ord äro söt, vänlig och god, Hennes hjerta är friskt och vid godt mod, Med dygder väl beprydat. 7. Hon drager ett svartbrnnt, flätad t hår, Rosenfärgad är hennes vandel, Dertill ock tu ögon klar; Hon har mitt hjerta intagit. Hennes munn lyser som en rubin, Gud gifve hon rede vore min, Det vore min hjertans glädje.