Hon må mit lijerla så mödha, Thet iagh daglighen befinner. Om dagen feller iagh för henne turar , Om natten sorgher mitlx hierta så såre. Thå iagh henne eij seer, Tå må mitt hierte att brinna. '4. , Min gudh, som all tingh haffuer ij vold, Och alt thet som iorden kann bäre, Han liielpe min kaerest huar hon är, Och göme begges vår ähre. Iagh tör henne eij vppenbare, För alle jungfrur är hon migh kär, Etlh kronath M hennes bockstaff är, Hennes fagre sinne Tuinger migh retth til dödhen. 5. Jagh haffuer bådhe ij Suerghe och Norghe fanlth, Badhe vegar och villa stighar, Min kärest gånger aldrigh wtaff min hugh, Huadh mera iagh gånger eller ridher. Thet må iagh vel wthydha, Honn haffuer migh ij sitt hierta saa kär, Migh tyckte then daglien vore åhr, Ij fremmandhe landh, Ty må iagh suårligha quidha. 6. Lencladhe iagh så innerligh, Alt hem til landh alt fara, Thet var then första tienden iagh fick, Min kaerest monde siuck att vara. Iagh kundhe huarken leka eller lee, Then dagh iagh fick henne iche see, Så