Drottningar och kungar, Som sig sedan para, Och ej kärlek spara, Så högt slägte, til mån g tusend led. 5. När som dagen börjar, Gud för födan sörjer, Fast jag intet något hushåld har. Sommarn rik af gröda, Ger mig nog til föda, Bordet dukas af en nådig Far. Jag har ingen styfver ,. Men min tunga klyfver Många skära toner, In i millioner. Jag natursens lagar Lyder alla dagar; Det är all den skatt Gud af mig får. 6. Hökar, glador, skiöttar Gör mig något trötter, När de mordiskt stämpla om mitt lif; Och när skåtten knalla, Många af oss falla, Under vårt menlösa tidsfördrif. Men min’ vingar snälla, När det månde gälla, Frälsa mig från fara, Från mång skått och snara; På Guds magt jag undrar, Och när åskan dundrar, Gömmer mig i hålen, helt förskräckt. Svenska Fornsånger, Ill. 8