Tuss lullri lull! Mitt lelle gull! Och är det du, du snälle, Som går till mej om qvälle? ”Hvad säger du?” frågade bonden. Hustrun svarade, sjungande: ”Jo, den som barn skall gäte,” Kär söten min! ”Han får ha många läte.” Kom inte in! Tuss lullri lull, Mitt lelle gull! Och är det du, du snälle, Som går till mej om qvälle? Drängen förstod icke hennes mening, utan visade sig ånyo vid fönstret. Då sjöng den oroliga hustrun ytterligare: I aftse jag glömde, Den stubben alt resa. — Jag menar, den karln Är vijler och galn. Som inte ser att far är hemma! Aj! aj! far är hemma! Aj! aj, far är hemma! — Är det du, du snälle, Som går till mej om qvälle? Och kom till mej i mora, Vid ottevard! Då är min gubbe borta, Vid qvarn och mal. Tuss lullri lull, Mitt lelle gull!