2. Så gick jag mig åt lunden den gröna, Mötte jag flickan min den sköna. (Uppbjudes). Den jag handen gifver, Och i hjertat inskrifver, Bäste vännen städse är och forblifver. 3. "Är icke du min ros och dygdebfororaa, "Derför bär jag nötter i min lomrae. "Ber du mig gerna, "Skall du få fikonkärnar. "Ack, om jag hade mig sådan tärnaV3 4. "Din munn, den lilla och röda, "Han är som honungen söta. "Dina snöhvita händer, "Och dina soekersöta tänder; "Min håg han aldrig från dig vänder!" 5. "Men är det någon som vill veta, "Hvad min lilla flicka heter, "Ingen i verlden får det veta." Anmärkning. Vers. 5 synes tillkommen genom sednare tillsats, emedan den lämpar sig föga till arten af sanglekar; i fall man ej vill anse denna artförändring vara mycket gammal, och antaga, att den ursprungligen utgjort en vanlig romans, livitken sedermera blifvit, på sitt sätt, dramatiskt begagnad. (Se Företalet).