styrker henne, att antaga ett så hederligt anbud. Men dottern svarar: ”Upp, litet bättre upp!" och går till nästa karl. Här förnyas anbuden; modern rådfrågas och lemnar bifall, samt varnar henne, att ej välja för länge. Men dottern fortfar med sitt: ”Upp, litet bättre upp!’’ till dess hon kommer till den siste bland kar- larne, hvilken bjuder henne en spögubbe, en bose, el- ler dylikt, hvilken hon måste taga, sedan hon gifvit korgen åt alla andra. Nu går hon gråtande och be- klagar sig för modern, som då bannar och slår henne, för sitt misslyckade högmod. 28. Fru Sole. Från Östei’göthland. Fru Sole sitter på en stol. Alla omgifvande äro tuppar och höns. En gammal gumma kommer, stödd på en käpp, går till fru Sole och knappar på. — Fru Sole: "Hvem är det, som knappar på min förstugu ring?" — Gumman, med ömklig röst: "Fattig gumma, båd’ halt och blind, Frågar vägen till fru Sole! Är hon hemma?" — Sole: "Ja!" — Gumman, pekande på nå- gon af sällskapet: "Kära fru Sole, får jag den der lilla tuppen (hönan)?"— Sole: "Nej!"— Gumman beder en- vist: "Å, söta fru Sole!" m. m., m. fl., till dess fru Sole bifaller. Nekar denna oafbrutet, så tackar gumman i alla fall, likasom hon fått hvad hon begärt och tager det. — Då hon haltar bort öfver golfvet, med det hon fått, säger hon: "Käringen var ej så halt, som hon