44. Sätta Rofvor. Från Dalarne. Sällskapet sitter i ring på golfvet, med fotterna inåt. En person föreställer ägaren till rof-landet och en annan hans dräng. Denne sednare, som är ansvarig för rofvorna, springer omkring ringen, med en käpp i handen, och uttalar denna vers: ”Käpe, käpe rofvegård, ”Han skall stå i hundra år! ”Intet skall ormen genomsmyga, ”Intet fogeln Öfverflyga; ”Så högt skall tjufven hänga!” Härvid pekar han med käppen mot taket. — Der- på lägger han sig att sofva. Emellertid kommer en tjuf och tar bort några rofvor. Drängen vaknar och låtsar täcka hålen efter dem med sin käpp. Nu sprin- ger han åter omkring ringen och upprepar ofvansta- ende vers. Tjufven stjäl ånyo några rofvor, och drän- gen förnyar ofvannämnde åtgärd och vers. Sedan alla rofvor sålunda äro bortstulna, går drängen till husbon- den och beklagar sig. Husbonden slår och fängslar ho- nom, samt leder honom till en utsedd domare. Denne dömer drängen att hängas. Emellertid har den fängs- lade, oförmärkt, smort sina händer med talg och sot, och sedan han fått sitt utslag, kryper han ödmjukt fram till domaren, klappar honom på kindbenen och ber ömkligen att få lefva. Domaren ger honom nåd; men är sjelf narrad af upptåget. Svenska Fornsunger, III. 29