Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde - Järnlundens avloppsförhållanden, vattenstånd m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 UNO SUNDELIN.
varit föremål för mina undersökningar, ganska tillfredsställande ur rent geologisk synpunkt,
då denna association här är utmärkande för de äldsta fossilförande avlagringarna i trak-
ter, som nåtts av den baltiska issjön. Emellertid har samma flora annorstädes träffats
subfossil i andra större sjöars och inhavs sediment, liksom den i nutiden förekommer i
åtskilliga isynnerhet större sjöar. I Vättern äro sålunda av de ovan uppräknade for-
merna följande anträffade i med säkerhet recent gyttja (Astrid Cleve-Euler 1911,
s. 460—6i):
Campylodiscus hibernicus.
» noricus.
Cyclotella bodanica.
Cymatopleura elliptica.
Diploneis subconstricta.
Likaså finnes denna flora representerad tämligen fullständigt i jämtländska sjöar och
vattendrag (Fontell 1917) samt i Ladogasjön (Lindberg 1911 a, s. 55) och annorstädes (A.
Cleve-Euler 1911, s. 467; Wesenberg-Lund 1909, s. 455; Bachmann 1911). Man torde
fördenskull nödgas avstå från benämningen »baltisk» för den ifrågavarande artsamman-
sättningen.1 2 I stället torde lämpligen ett namn, hämtat från någon för gruppen karakte-
ristisk form kunna införas. Härvid lär knappast någon art vara mer ägnad att komma
i fråga än Melosira arenarin, som sällan saknas i de äldsta gyttjorna och som i Ladoga
i den där befintliga, liknande recenta associationen jämte ett par andra arter (Cymatopleura
elliptica och Eunotia Clevei) är den allmännast förekommande (A. Cleve-Euler 1. c., s. 457).
Man torde alltså i analogi med den av P. T. Cleve (1899, s. 60) införda termen »sewenflora»
(av Navicula semen) för en annan enhetlig diatomacégrupp lämpligen kunna kalla den nu
avhandlade för arenariaHora (jfr Lindberg 1916, s. 25, 26). Denna benämning kommer ock
i fortsättningen att av mig användas. Till den för issjöavlagringarna utmärkande 2 are-
nariatlonxn höra emellertid icke alla de arter, som förut ansetts utmärkande för Ancylus-
sjön. Ett eller annat undantag gives. Till dessa hör framför allt Eunotia Clevei, som
är en för en viss nivå, framförallt inom de nordliga yngre ancylusavlagringarna speciellt
utmärkande form (Lindberg 1. c., A. Cleve-Euler 1. c.).
Diploneis elliptica v. ladogensis.
» Mauleri.
Gyrosigma attenuatum.
Stephanodiscus astreea.
Järnlundens avloppsförhållanden, vattenstånd m. m.
För att rätt kunna bedöma, vad de förändringar i Järnlundens vattenstånd innebära,
varom de nu skildrade torvavlagringarnas byggnad bär vittne, bör man först och främst
känna Järnlundens avloppsförhållanden i nutid och forntid. Man måste sålunda under-
söka, i vad mån t. ex. människans ingripande spelat in och påverkat utvecklingen, samt
1 Benämningen »issjöformer» är av samma anledning mindre tillfredsställande.
2 Dock icke för lerorna! Att arenariaåorna (lika litet som organismer överhuvud) sällan eller aldrig
träffas i den varviga leran utan först i de därpå följande ler- och planktongyttjorna, sammanhänger sannolikt i
första hand därmed, att betingelserna för en rikare utveckling av organiskt liv uppkommit först omkring tiden
för sjöbäckenens isolering, då vattnet blev grundare, lugnare, mindre slamfyllt och varmare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
