Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 UNO SUNDELIN.
knappast för Äinmern) kan man antaga, att ett underjordiskt avbördande av vatten före-
kommit genom den rullstensås, som väster om Rimforsa ström når från Järnlundens till
Asundens strand.
Jag vill nu söka bestämma den olikformiga landhöjningen sedan äldre delen av
den boreala igenväxningen vidare mot söder inom Äsunden. Vid de fornkärr, som här-
vid kunna komma i betraktande, nämligen dem vid Råsö, Kärra och Sillstad, tinnes
emellertid ingen egentlig 1.1, k. utbildad. Vid de två förstnämnda vilar semiterrestrisk
torv omedelbart på seg lera, medan vid det sistnämnda en driftavlagring bildats på lik-
nande underlag. Av pollenfloran i resp. avlagringar framgår emellertid, att de understa
partierna bildats under ett vid eller strax före alens och åtskilligt före ekens invandring
fallande, tidigt skede av boreal tid. Genom att utgå från torvens största djup i dessa
torvavlagringar kan man därför tixera lågvattenytan i Äsunden å resp. lokaler under en
tidig, ev. den tidigaste’ delen av den boreala igenväxningen.
I Råsökärret, 10,5 km. SSO om Staverökärret, vilar lövskogstorv på lera djupast
6,2 m. under 1. v. y. (p. 13) och c. 3,4 m. djupare än den boreala 1. t. k. vid gyttjans
utkilande i Staverökärret. Gradienten blir här c. 3,25 m. pr mil. I Kärraviken 13,5 km.
SSO om Staverö och 3,3 km. OSO om Råsö trätfas lövskogtorven djupast c. 6,7 in. under
1. v. y. (p. 8), vilket ger en något lägre gradient, nämligen c. 3 m. pr mil.1 I Sillstad-
viken slutligen vilade den boreala driftavlagringen på sannolikt luftpåverkad, seg och vedrik
lera ned till mer än 9,25 ra. under 1. v. y. Helt säkert har lågvattenytan under äldre boreal
tid nått lika djupt, om ej djupare. Eftersom från Råsö och hit är c. 12,25 km. och fallet
c. 3,05 m., blir landhöjningsgradienten c. 2,5 m. pr mil. Den yttre nedre gränsen för
den boreala driftavlagringen i Sillstadviken har dock på grund av borrens otillräcklighet
ej kunnat bestämmas, varför den sist funna höjningssiffran snarast bör betraktas som ett
minimivärde för den olikformiga landhöjningen sedan äldsta boreal tid inom södra Äsunden.
Om man frånser Kärraavlagringen, som ligger något på sidan om sammanbindnings-
linjen mellan de övriga lokalerna, finner man alltså följande värden å den olikformiga
landhöjningen inom Äsunden sedan tidig boreal tid:
Förhållandena i Äsunden och Juttern, som äro sjöar av alldeles samma typ, ehuru den senare är åtskilligt
mindre, visade sig, som synes, vara mycket likartade. Det termiska språngskiktet träffades i båda på samma
djup, mellan 10 och 15 m. under v. y., och uppgick temperaturfallet mellan de nämnda djupen till omkring 5° C.
(resp. 4,5 och 5,3° C.). Den något högre temperaturen ovan språngskiktet i Juttern torde huvudsakligen vara
att tillskriva den omständigheten, att platsen för mätningen i Juttern låg tämligen nära sjöns nordända, och att
stark sydlig blåst anhopat det varma ytvattnet i sjöns norra delar. Bäckenets mindre storlek torde icke hava
del i det nämnda förhållandet. Man kunde hava väntat, att vattentemperaturen i de båda andra grunda
sjöarna varit betydligt högre än i de djupa. Så visade sig emellertid icke vara fallet, utan temperaturen var
här ungefär densamma som ovan språngskiktet i de sistnämnda. Detta beror väl, som redan antytts, på att
de ifrågavarande grunda och föga breda sjöarna genomflytas av Stångåu, varigenom ständigt nytt och kyligare
vatten tillföres. En temperaturmätning i en lika grund sjö med ringa till- och avflöde hade helt säkert visat
en högre temperatur — detta i synnerhet, om mätningen företagits någon månad tidigare. I S. Erlången
förekom vid min undersökning ett termiskt, språngskikt på 3,4 C. mellan 5 och 7,5 m. under vattenytan. Att
det träffas på mindre djup än i Åsunden och Juttern, torde förklaras av sjöns ringa storlek i förhållande till
nämnda sjöar med ty åtföljande mindre vågbildning och mindre djupt nående konvektionsströmningar. Värme
meddelas nämligen, såsom A. Hajiberg framhållit (1911, s. 307), till vattenskikten mindre genom ledning än
genom blandning av vattenskikt med olika temperatur.
1 Från Råsö till Stubbkärrviken visar gradienten en lutning av endast något mer än 1 m. pr mil,
vilket alltså bestyrker, att den största olikformiga upplyftningen skett i mer nord—sydlig riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
