Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde - Några av de inom Järnlunden—Åsunden—Ämmern funna subfossila växternas och växtassociationernas betydelse som klimatindikatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅNGÅNS VATTENOMRÅDE. 97
Inga sydligare former äro funna i subatlantiska lager, som vanligen hysa en tri-
vial, tempererad flora med Carex-arter, Pliragmites, Scirpus facustris, Rubus idceus o. s. v.
Frekvensen av den ädla lövträdsflorans pollen (se pollentabellerna) visar i allmän-
het en någorlunda kontinuerlig ökning från boreala till atlantiska eller tidigt subboreala
lager, där det vanligen uppgår till 10—20 % av pollenmängden. I sensubboreala lager
kan en minskning förmärkas, samtidigt som granpollenet börjar bli allmännare. På över-
gången till subatlantiska lager blir denna förändring i pollenflorans sammansättning än
mer påtaglig (jfr L. v. Post 1916 a s. 388).
Lindpollenet, som sparsamt börjar uppträda i boreala lager, blir överallt i de äldre
subboreala skogstorvlagren plötsligt allmännare, nående samma eller högre frekvensgrad
ån det förut mycket rikligare förekommande ekpollenet. — Som flera makroskopiska fynd
utvisa, beror denna ökning åtminstone delvis på, att linden allmänt ingått i de över de
torrlagda kärren utträngande strandskogarna, vari alen dock spelat huvudrollen.
1 sen tid hava åtskilliga arter inkommit i sjöarna eller i deras grannskap genom
människan eller på andra vägar, såsom kalmusroten, Acorus calamus, som jag iakttagit i
en åsgrop å näset mellan Viggbykärret och Viggbymossen ävensom i Stora Rengen vid
Vårdnäs’ prästgård strax norr om Järnlunden, vidare Riccia natans, som förekommer i
Opphemsviken av Ammern (enl. A. Hannerz) och vid sjön Nimmerns utlopp i Asunden
(liksom i den närbelägna sjön Striern) samt vattenpesten, Elodea canadensis, som först
efter kanalbygget inkommit i sjöarna men nu finnes i myckenhet i nästan alla vikar av
Järnlunden—Asunden—Ammern.
Några av de inom Järnlunden—Åsunden—Ammern funna subfossila växternas
och växtassociationernas betydelse som klimatindikatorer.
Till belysning av denna fråga vill jag blott i största korthet rekapitulera vad som
är känt angående några av de intressantare, i det föregående omtalade växtarternas nu-
tida utbredning och den betydelse i klimathänseende, som av olika forskare tillmätts
deras tillbakagång.
Cladium mariscus är, som bekant, i nutiden allmän över hela Gottland och på norra
Öland, däremot ytterst sällsynt på fastlandet. Enligt G. Andersson (1896, s. 40) äro här
omkring 25 fyndorter kända, spridda över södra och mellersta Sverige, den nordligaste i
Gävletrakten. Från Östergötland finnes den av Kindberg uppgiven från ett par lokaler
vid Tåkern, där den dock nu lär vara utgången, samt från mellersta Staffanstorpssjön i
Vinnerstads socken (däremot ingen lokal inom Stångåns vattenområde). Från Småland
uppges den av Hartman från Karlstorps och Linderås’ socknar.
Cladiums krav på temperaturen är något oklar, och orsakerna till dess utdöende på
fastlandet torde hava varit flera medverkande. Bl. a. torde, som av L. v. Post till förf.
personligen framkastats, kärrens vertikala tillväxt, varigenom deras konstituenter alltmer
fjärmats från den näringsrika mineralbottnen, hava bidragit härtill. Även böra sjöarna
under boreal tid, då Cladium hade sin glansperiod (jfr L. v. Post 1909 b, s. 639), hava haft
iner kalkhaltigt vatten än senare samt över huvud varit mer mättade med niiringssalter,
dels på grund av avloppslösheten, dels på grund av den mindre grad av urtvättning, som
13—171148. S. G. U. Ser. Ca, N:r 16. Sundelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
