Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅNGÅNS VATTENOMRÅDE. 99
1906). Som Lindberg (1912) och L. v. Post (1. c.) visat, har den under äldre skeden
av postglacialtiden nått mycket längre mot norr än i nutiden. Dess tillbakagång i Fin-
land skulle — såvida denna betingats enbart av temperaturens sjunkande — enligt Lind-
berg (1. c. s. 283) beteckna en sänkning av sommarmånadernas temperatur av icke mindre
än 4° C. — Den är inom det hittills behandlade området funnen i senboreala lager —
dock endast bladtaggar.
Rumex maritimus förekommer jämförelsevis sällsynt vid våra havskuster och vid en
del större insjöar, såsom Hjälmaren, Vättern, Tåkern, Roxen och Sömmen. 1 Vid Öster-
sjökusten linnes den upp till Dalälvens mynning (Thedenius, Hartman). I Asunden har
den levat från tidig boreal till början av subboreal tid (s. 65—68). Enligt G. Andersson
(1896, s. 120) är den »allmän i litorinabildningar utmed Skånes kuster» samt »även fun-
nen i till tiden motsvarande bildningar vid norra Ladoga». (Jfr och Lindberg 1910, s.
185 o. 1911 a, s. 58.)
Möjligen hör denna art med till gruppen av växter, som på grund av klimatför-
sämringen och därav framkallade förändrade konkurrensbetingelser retirerat från tidigare
innehavda ståndorter. 2
Trapa natans för, som känt, en bekymmersam tillvaro på sin enda säkert kända
skandinaviska reliktlokal i sjön Immeln i Skåne. (Se särskilt Malmström 1915). Ännu
på Linnés tid fanns den emellertid som bekant kvar även i Sulegångssjöarna i östra Små-
land, c. 6 mil SO om fyndorten vid Åsunden (Natiiorst 1895).
Mitt TVapa-fynd från Horn vid Åsunden är, som förut visats, av atlantisk ålder.
Ett flertal i Östergötlands och Smålands kusttrakter av mig gjorda fynd förskriva sig från
tidigt atlantisk till subboreal tid, och arten är inom de av mig undersökta trakterna sär-
skilt utmärkande för båda dessa skeden.
Den siste, soin uttalat sig om denna mångomskrivna växts fordringar i fråga om
klimatet, torde vara Samuelsson (1. c., s. 106), som angående den och Najas marina an-
ser sig komma till bl. a. följande resultat: »Båda fordra en hög högsommartemperatur,
under det att vegetationsperiodens längd och följaktligen också hösttemperaturen uppen-
bart är av ringa betydelse», och vidare: »Den fossila förekomsten av de bägge arterna i
Fennoskandia talar således avgjort för en högre högsommartemperatur under värmetiden
och kan icke endast förklaras genom en längre vegetationsperiod. En sänkning av juli-
temperaturen av omkring 1,5° C. synes mig vara tillräcklig för att förklara bägge ar-
ternas tillbakagång.» (Jfr vidare Jäggi 1883, Nathorst 1887, G. Andersson 1896, Ser-
nander 1910 b, m. fl.)
Nitzschia scalaris. Denna diatomacéart är ofta funnen i litorinaavlagringar, avsatta
i svagt bräckt vatten (se t. ex. Lindberg 1916, s. 26, Holst 1899), men är, som Lind-
berg upprepade gånger (t. ex. 1910, s. 191, 1916, s. 17 och 26) framhållit, även mycket
karakteristisk för värmetidens lakustrina avlagringar och spec, för IVapa-gyttjorna, som
den alltid eller så gott som alltid synes följa. Erfarenheterna från mitt undersöknings-
1 Från Östergötland är den anmärkt — utom från de nämnda sjöarna — från Bråviken (Herbarie-
exemplar i Uppsala bot. instit. herb, enligt meddelande av fil. kand. C. Malmström).
2 Omöjligt är väl ej heller, att den i överensstämmelse med Lindberrs uppfattning (G. Andersson 1. c.),
är en relikt från issjön eller ishavet. Märk förekomsten i Vättern och Sömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
