Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stångåns vattenområde - Den olikformiga landhöjningen inom Södra Erlången enligt torvavlagringarnas vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅNGANS VATTENOMRÅDE. 123
subboreal ålder (se granpollengränsen), lär näppeligen någon atlantisk 1. t. k., avspeglande
det atlantiska vattenståndet, Unnas utbildad. Man torde få tänka sig, att horisontal-
tillväxten avstannat under boreal tid för att under subboreal åter skjuta tart.
Såvida 1. t. k. icke sekundärt nedpressats — och det linnes ingen anledning att
antaga detta — bör alltså lågvattenytan under boreal tid hava sjunkit från c. 0,45 ’m.
inemot c. 1,75 m. under den naturliga passliöjden samt under atlantisk tid stigit sannolikt
något över passhöjd för att under subboreal åter hava nedsjunkit inemot 1 m. under den-
samma}
Dessa siffror visa alltså en rätt god överensstämmelse, särskilt vad den boreala ut-
torkningcn beträffar, med motsvarande tal från Järnlunden. Man kunde emellertid möj-
ligen haft anledning misstänka, att uttorkningen vid Erlången varit större, eftersom dess
vattenområde endast utgör c. 932 km." mot Järnlundens 2 075 km." Härvid är emel-
lertid att märka, dels att vid Erlången i motsats mot vid Järnlunden underjordiskt av-
bördande av vatten ej eller i mindre grad torde förekommit, då Erlångenbassängen på
alla håll omges av morän och i mindre grad lera (se geol. kartbl. »Kisa»)," dels att flod-
rännan i övre Lögefallsforsen med all sannolikhet icke under boreal tid, ev. icke heller
under subboreal, var nederoderad till det djup, den före 1880 ägde.
Den olikformiga landhöjningen inom S. Erlången enligt torvavlagringarnas vittnesbörd.
Jämför man 1. t. k. vid utkilandet (p. 2) i Lögefallskärret med 1. t. k. vid p. 3 —
där den torde ligga något, ehuru icke mycket, lägre än vid utkilandet (jfr Hackelö- och
Staverökärren) — i Källsvikskärret 4 km. sydligare, erhålles ett fall av c. 1,8 rn., mot-
svarande en gradient av c. 4,5 m. pr mil. Den olikformiga landhöjningens storlek inom
Erlången sedan den boreala igenväxningens början bör sålunda hava uppgått till något
mindre än 4,5 m. pr mil, vilket inom den V2 mil långa Södra Erlången motsvaras av ett
fäll av något mindre än c. 2,35 m.
Jämföras åter de boreala kontakterna i deras senare uppnådda största djup, näm-
ligen vid p. 5 i Lögefallskärret och p. 4 i Källsvikskärret, fås ett fall av endast^c. 1 m.,
motsvarande en gradient av c. 2,5 m. pr mil eller nästan jämnt så mycket som sedan
motsvarande skede inom Järnlunden (se sid. 49). Inom hela Erlangen skulle sålunda
sedan den boreala maximaluttorkningens tid en olikformig landhöjning av c. 1,25 m. hava
försiggått.
Den olikformiga landhöjningen sedan den subboreala tidens början kan icke avgö-
ras, eftersom horisontaltillväxten inom Källsvikskärret synes hava avstannat under boreal
tid. Sedan slutet av subboreal tid har tydligen lika litet här som inom de förut behand-
lade sjöarna någon nämnvärd olikformig landhöjning ägt rum, eftersom de från denna
tid härrörande tallstubbarna även här träffas på ungefär samma djup i norra som södra
delen av sjön. De hava dock sannolikt å bägge hållen sjunkit något i torven efter sjö-
sänkningarna.
1 Vad den subboreala 1. t. k. angår, torde dock åtskillig nedpressning kunna tänkas förekommit.
2 Jfr dock Sahlström 1913, s. 56, som visar, att morän kan vara i rätt bog grad genomsläpplig för vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
