Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Svartåns vattenområde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 UNO SUNDELIN.
Vad den senare utvecklingen angår, har den förlupit på likartat sätt som inom
Stångåns vattenområde. Efter det boreala lågvattens- och igenväxningsskedet, vars längd
varit allt större, ju högre upp i förhållande till B. G. en sjö är belägen (och ju förr den
följaktligen isolerats), för att ovanför nämnda gräns bliva konstant, har överallt följt en
tid av stigande vattenstånd, utan tvivel framkallat av samma orsaker som motsvarande
företeelse inom Stångåns vattenområde — nämligen dels den jämsides med landisens fort-
gående avsmältning och slutliga försvinnande försiggående utjämningen av det boreala,
torra och sommarheta klimatet,1 dels den av litorinasänkningen orsakade större luftfuktig-
heten, som dock här torde hava gjort sig mindre märkbar än inom Stångåns närmare
Östersjön belägna vattenområde, dels ev. andra klimatologiska förändringar, dels slutligen
i någon mån sjöbäckenas på grund av gyttje- och torvbildning m. m. allt större ogenom-
tränglighet för vatten. När litorinasänkningen upphört och efterträtts av litorinahöj-
ningen, har också den atlantiska vattenstigningen avstannat och efterföljts av en tydligen
ej särdeles stor sänkning av sjöarnas vattenytor. Vattenståndet har under denna tid i
allmänhet hållit sig ungefär vid passhöjd, ehuru lågvattenytan kunnat nedsjunka mer eller
mindre djupt därunder. Detta har naturligtvis i särskilt hög grad gällt sjöar med obe-
tydligt vattenområde, såsom Rååsjön, där tallskog denna tid växt åtskilligt under pass-
höjd. Liksom inom Stångåns vattenområde hava slutligen vid den subatlantiska tidens
inbrott de förut å kärr och mossar intill sjöarna uppvuxna tallskogarna gått under i den
subatlantiska transgressionen. Lika litet som vid Stångådalens sjöar har jag emellertid
här funnit några spår efter ett subatlantiskt vattenstånd, märkbart högre än det i recent
tid rådande.
På den olikformiga landhöjningen sedan den subboreala tidens början har från
Sömmen erhållits ett med motsvarande gradient vid Asunden tämligen nära överensstäm-
mande värde. (Se s. 242.)
Stratigratien i såväl Sömmens som Ralångens torvavlagringar synes visa, att någon,
ehuru ringa olikformig landhöjning här förekommit även sedan den subboreala tidens slut.2
1 En bidragande orsak till den under isavsmältningen rådande höga temperaturen, som vid den tidigare
diskussionen angående orsakerna till klimatväxlingarna (s. 100 ff.) ej kom att framhållas, är den av Ramsay
(1912 del II s. 251) uttalade, att vid landisens avsmältning förut bundet värme frigjordes.
2 Där i nutiden högmossar finnas inom Svartåns vattenområde (Lövåsamossen, Svanamosseu, mossmar-
kerna kring Ralången) såväl som inom Stångåns vattenområde (Yiggby-, Vagelhem-, S. Vimossarna m. fl.) har
det visat sig, att de vanligen uppkommit först i subboreal eller subatlantisk tid, därigenom att starrmossar då
övergått i högmossar eller genom Sphac/rmmimasion i förutvarande kärr eller lövkärr. Detta torde bl. a. äga
samband med, att vid kärrens höjdtillväxt kärrsamhällena alltmer fjärmats frän den näringsrika mineralbottnen,
varigenom de mindre fordrande sphagnacéerna kunnat uttränga de mer fordrande kärrväxterna (jfr Weber
1911). Även den småningom avtagande rikedomen av i sjöarnas vatten lösta salter bör bava verkat i samma
riktning. Slutligen torde det förhållandet, att vattenståndet under boreal tid underkastades större variationer
än senare, hava gynnat uppkomsten av kärr och motverkat bildandet av mossar, eftersom sphagnacéerna äro
mer känsliga för vattenståudsväxlingar än kärrkonstituenterna (se R. Hult 1885 s. 233). — Att emellertid
näringsfrågan spelat den viktigaste rollen vid uppkomsten av ifrågavarande företeelser, synes framgå bl. a.
därav, att i södra delen av vattenområdet, där mineralgrundens kalkhalt varit ringa, även högmossar uppstått
redan under boreal tid för att genom hela postglacialtiden äga bestånd (mossen å vattendelaren söder om
Rååssjön).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
