Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
store konungen särskildt omtalar "hans lycka icke blott med seger i
krig, utan äfven med fynd af skatter i jorden."
Efter Olaus Petri möter oss ingen nämnvärd fornforskare förr än
Johan Bureus och Johan Messenius omkring år 1600.
År 1594 utgaf Jens Mortensen i Köpenhamn ett utdrag eller en
öfversättning af Snorres Konungabok, hvarigenom Nordens lärde för första
gången fingo kännedom om detta vigtiga arbete.[1] Messenius begagnade
det kort derefter för det stora historieverk "Scondia illustrata", som han
utarbetade under sin 19 åriga fängelsetid (1616—1635) på Kajaneborg
i Ule lappmark.[2] År 1615 hade han för första gången från trycket utgifvit den prosaiska krönikan, mindre rimkrönikan och Erici Olai
historia. Messenii eget verk blef dock icke tryckt förr än år 1700,
genom Peringskiölds försorg.
Johan Bureus, en af Gustaf Adolfs lärare, har äran att först
hafva väckt till lif studiet af runstenarne och deras inskrifter. Han
egnade äfven någon uppmärksamhet åt andra fasta fornlemningar och
kan derföre betraktas såsom den förste egentlige fornforskaren, såsom
han äfven var den förste riksantiqvarien. Det berättas, att Bureus år
1594 första gången inhemtat kunskap om runornas tolkning af bönder
från Dalarne.[3] År 1599 utgaf han "Runa känslones lärospån" (titeln är
tryckt med runor), ett stort blad med afbildningar af tio runstenar,
Mora stenar, flere run-alfabet m. m. Det är det äldsta arbete, som
uteslutande handlar om runorna. I en dagboksanteckning af Bureus
läses, att han den 5 April 1600 "lycktade runaverkets tryckning med
stooran leek."
Bureus hade år 1599 erhållit hertig Carls pass att draga kring riket
för att afskrifva runstenar; det första dylika uppdrag till fornlemningars
räddande från glömskan, som svenska regeringen gifvit.
Gustaf II Adolf, till hvilken Sverige för sin andliga odling står i så
stor förbindelse, kan ock sägas hafva lagt den egentliga grunden till den
svenska fornforskningen. Han uppmuntrade och understödde Burei
verksamhet, och 1630 i slutet af Maj – några dagar innan han lemnade
Stockholm för att begynna sitt ärofulla tyska krig – gaf han kyrkoherden
Martinus Aschaneus och Burei måg, Johan Axehjelm, fullmakt att jemte
Bureus vara "antiqvarier", eller hvad vi skulle kalla antiqvitets-intendenter.[4] De fingo nämligen i uppdrag[5] att resa omkring i hela landet för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
