Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vördnadsfull tacksamhet skall nämnas af hvarje vän af Sveriges forntid, och
hvars minne i vetenskapens och särskildt fornforskningens verld strålar
med en glans, som der ej fördunklas af några skuggor. Redan år 1662
utnämnde förmyndare-regeringen Olof Verelius till professor i
fäderneslandets antiqviteter vid universitetet i Uppsala.[1] Den nye professorn
utvecklade en ganska betydande verksamhet. Så t. ex. utgaf han 1664
de s. k. Vestgöta-konungarne Götriks och Rolfs saga, och 1666 Herröds
och Boses saga, båda försedda med svensk öfversättning. Den senare
åtföljes dessutom af en alfabetisk förteckning å de mans- och
qvinnonamn, som läsas å runstenarne, samt "de runaristares och
runastenhuggares namn", som finnas i "runormarna" (d. v. s. runslingorna).
Flere andra isländska sagor utgåfvos här i Sverige under den följande
tiden; vanligen åtföljdes de af svensk (och latinsk) öfversättning.
År 1675 utgaf Verelius sin "Runographia scandica", en på latin
och svenska tryckt runlära, åtföljd af flere afbildningar af runstenar.
Förmyndare-styrelsen utfärdade år 1666, på De la Gardies inrådan,
ett placat och påbud "om gamble monumenter och antiqviteter i riket",
hvilket ännu utgör grunden för lagstiftningen i detta ämne. Det heter
häruti: "Alldenstund vi med stort misshag förnimme, huruledes de
urgamla antiqviteter, qvarlefvor och efterdömen, som allt ifrån
hedendomen, utaf framfarne Sveriges och Götha konungars samt andre deras
förnämlige mäns och undersåtares manlige bedrifter, för detta öfver
hela vårt rike, dels uti store borgar, skanser och stenkummel, dels uti
stoder och andra stenar med runaskrifter ingrafne, dels uti deras grifter
och ättebackar uti temmelig myckenhet bestått hafva, med sådan
vårdslöshet och olofligt sjelfsvåld handteras, att de dagligen mer och mer
förderfvade och utödde blifva; – – Ty hafva Wi för godt ansett,
– – att alle sådane gamle monumenter, som ligga på vår och kronones
jord, egen eller skatte, – – från all åverkan frikallas, icke
annars än voro de vår enskilde egendom, och uti vårt konungslige hägn
och beskydd anammas." Och konungen hoppas, att adeln skall draga
försorg om de fornlemningar, som kunna finnas på deras frälsegods.
Samtidigt ålades kyrkoherdarne, "att hvar i sin socken uppsöka alla
antiqviteter som der kunde finnas, såsom alla runstenar och
bergsruneskrifter, alla store hopburne konunga- och jättegrifter samt andra
märkeliga ättebackar, – – låtandes sedan K. Maj:t en förteckning och
relation deraf underdånigst tillskickas." Af sådana på grund häraf från
presterskapet insända förteckningar finnes ännu på Kongl. Bibliotheket
en mycket värderik samling.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
