Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han år 1822 i "Idunas" 9:e häfte (sid. 305; jfr sid. 322 följ.): "Om det i
historien funnes ett tidehvarf, som kunde utmärkas med namn af
stenåldern, under hvilken ett slägte lefvat i bildning fullkomligt likt med
de invånare på Söderhafvets öar, hvilka i senare tid så ofta blifvit
beskrifna, så skulle man utan tvekan hänföra Åsahögen till denna mest
aflägsna fornålder. I brist på metaller var flinta i vårt land det
tjenligaste ämne både till vapen och verktyg."
Redan år 1830 lär Thomsen i Köpenhamn hafva omfattat
treperiods-systemet och två år derefter yttrade han,[1] att bland våra
fornsaker äro stensakerna de äldsta. Sedan han derefter – i likhet med
hvad Magnus Bruzelius redan 1816 gjort, men något utförligare – lemnat en öfversigt af dessa fornsakers olika former, hänvisar han till
"de icke få analoga stycken, som finnas i samlingarna af vilda folkslags
vapen och redskap, hvilka på ett mycket tydligt sätt förklara, huru
våra äldsta förfäder kunde hafva i kulturens barndom begagnat dessa
saker."
Samma år, 1832, säger Geijer i sin "Svenska Folkets historia"[2];
"Vapnen och vikingaflottorna visa jernets tidiga bruk; än äldre vapen
äro af koppar eller en med koppar blandad metall; de äldsta af sten."
Professor Sven Nilsson, hvilken då redan gjort sig ett stort namn som
zoolog, utgaf 1834 sitt första försök i den antiqvariska etnografien,
hvilket under titeln "Utkast till Jagtens och Fiskets historia på
Skandinavien" infördes i inledningen till den nämnda år utgifna nya
upplagan af "Skandinaviens fogelfauna."
Denna afhandling, som är skrifven utan kännedom om Thomsens
åsigter i frågan,[3] väckte mycken uppmärksamhet. Nilsson söker häruti
skildra Sveriges äldsta invånare, huru de icke känt metaller, samt
huru de, såsom senare tiders vildar, uteslutande lefvat af fiske och jagt.
Han jemför, så vidt materialet då medgaf, de i svensk jord funna
stensakerna med de jagtvapen och verktyg, som blifvit hemförda från de
af europeisk civilisation ännu oberörda folkslagen i Norra Amerika,
Grönland och Australien.
Några år senare, efter hemkomsten från en utländsk resa, under
hvilken han studerat de etnografiska samlingarna i Köpenhamn,
London och Paris, började professor Nilsson utgifva sitt berömda arbete
"Skandinaviska Nordens Ur-invånare", som utkom under loppet af
åren 1838—43. Han redogör här för hvarje särskildt slag af de
nordiska stensakerna och upplyser deras bestämmelse och användning genom
jemförelse med dem som begagnats af vår tids vilda folkslag. Han
uppvisar, att de nu s. k. gånggrifterna äro grafvar, bygda af samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
