Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
näfvars storlek och af ren (s. k. mogen) flinta. Derpå sökte jag upp
en rullsten ("Geschiebe") af passande storlek och af tät, hård granit eller
qvartssandsten. Med denna klyfde jag genom enkla slag, på fri hand,
mer eller mindre tunna, alltid skarpkantiga skärfvor från flintstenen;
och sedan jag deribland såg en eller annan passande skärfva, tog jag
den för mitt ändamål mest passande, gick till en större granitsten,
stödde derpå flintskärfvan, som jag fasthöll med venstra handen, och i
den högra hade jag tillhuggningsstenen, och med en utstående kant
eller trubbig spets på denna kunde jag på kanterna tillknacka
flintskärfvan till bössflinta och deråt gifva den erforderliga formen. Men
ett nödvändigt vilkor var, att den punkt af flintskärfvan, på hvilken
knackningen skedde, låg stödd på underlaget; eljest sprang flintskärfvan
sönder."1
Bekräftelser på denna professor Nilssons åsigt om sättet för
sten-sakernas tillverkning hafva icke uteblifvit.
För några år sedan kom en engelsman till en indianstam i
Kalifornien, hvilken ännu begagnade stenredskap. Engelsmannen kände
till de i Europa funna föremålen från stenåldern och trodde, att de
voro tillverkade medelst instrument af härdad koppar. Han
sammanträffade nu med en af stammens "pilspetsmakare" och bad att få se
prof på hans skicklighet. Indianen satte sig ned, lade en slät sten i
sitt knä och tog i den ena handen en mejsel af agat, i den andra ett
stycke obsidian, hvilken sten i Amerika spelat samma rol som flintan
hos oss. Med ett slag af agaten klöf han obsidianstycket och med ett
nytt slag mot den genom klyfningen uppkomna ytan afskilde han en
skifva af en fjerdedels tums tjocklek. Denna fattade han nu med
tummen och pekfingret, höll henne mot stenstädet i knäet och gaf med
agaten hugg på hugg, som hvart och ett tog bort en liten skärfva.
Småningom fick obsidianstycket en bestämd form. Efter något mer än
en timme hade han fullbordat en pilspets, som var en god tum lång.
Engelsmannen gaf honom då en sönderslagen butelj och bad honom
göra en pilspets af glaset. Två försök misslyckades, men tredje
gången gjorde han verkligen en pilspets, och han ursäktade sig för de två
olyckliga försöken dermed, att han aldrig förr bearbetat glas och
således icke kunde känna dess natur. "Aldrig", säger berättaren,
"handterade en bildhuggare sin mejsel med större säkerhet, eller beräknade
bättre kraften och verkan af hvarje slag, än denne indian gjorde.
Äfven bland indianerne är förfärdigandet af pilspetsar ett särskildt
handtverk, hvari få uppnå mästerskap. På ett ögonblick hade allt,
som jag läst om härdande af koppar för tillverkning af flintyxor o.
dyl., försvunnit inför den enklaste mekaniska process."2
1 "Stenåldern’*, 2:a uppl., sid. 177.
2 Lartet och Christy, "’Reliqnise Aquitanicae". texten sid. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
