Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än stenåldern har man också, både inom och utom Norden, funnit spår
af seden att begrafva de döde i denna ställning. 1
I de gånggrifter i Vestergötland, som inneslutit sittande lik, äro
ofta utmed kammarens väggar små nischer eller celler bildade genom
kantresta, mot väggen vinkelräta flisor eller små hällar, nästan alltid af
kalksten, hvilka vanligen hafva en höjd af 1,5—2 fot och således äro
betydligt lägre än sjelfva grafkammaren. 2 Dessa celler, hvilka
innehålla ett eller flere lik, äro stundom täckta med små hällar af samma
slag som skiljeväggarne.
Utom lemningar af liggande och sittande lik har man emellertid i
svenska grafvar från stenåldern äfven funnit en mängd menniskoben
liggande i den största oordning. Det är sannolikt, att detta
egendomliga förhållande i några, kanske i många, fall beror derpå, att benen
efter de förut jordade liken blifvit rubbade vid nya liks införande i
grafven. Och en sådan förklaring synes hafva skäl för sig i synnerhet
då man, — såsom i den under namnet "Asahögen" bekanta, af prosten
Magnus Bruzelius år 1819 undersökta gånggriften vid Qvistofta i Skåne, —
i grafkammaren finner två lager af ben, af hvilka det undre, tätt
sammanpackadt och oordnadt, genom ett qvarterstjockt sandlager var skildt
från det öfre, der benen icke lågo i sådan oordning. 3 Det är möjligt,
att orsaken till det undre lagrets tillstånd bör sökas deri, att man, för
att bereda plats åt nya lik, på minsta möjliga rum sammanpackat de i
grafven förut befintliga benen och genom ett deröfver utbredt
sandlager bildat ett nytt golf. 4
Riksantiqvarien Hildebrand har emellertid, med anledning af
undersökningar i två gånggrifter vid Luttra och Slöta i Vestergötland,
sökt äfven en annan förklaring, nämligen att benen stundom nedlagts i
grafven först sedan köttet blifvit förtärdt och skelettets olika delar
skilda från hvarandra, samt att således de gånggrifter, i hvilka benen
ligga hoppackade utan ordning, snarare äro att betrakta som ett slags
benhus än som grafvar i vanlig mening. 5
Man har nämligen hos flere folk, både i äldre och nyare
tider, funnit en sådan i våra ögon besynnerlig sed att behandla de
1 "Ant. tidskr. f. Sv.", 3 s. 37 (Skåne; bronsåldern): Werner, "Antiqv. berättelser", II
s. 24 (Vestergötland; den äldre jernåldern); Nilsson, "Stenåldern", 2:a uppl., s. 129
(Grönland); Wood, "Natural history of Man", 1 s. 223, 2 s. 88, 565, m. m.;
Lubbock, Pre-historic times", l:a uppl., s. 353 (Australien). I norska grafvar från
jernåldern har man någon gång funnit liken sittande på trästolar; Nicolaysen, ’’Norske
Fornlevninger", s. 275 och 839.
2 Se t. ex. Nilsson, "Stenåldern", pl. C fig. I (Axcvalla-grafven); H. Hildebrand, "De
förhistoriska folken", fig. 7 och 4 (gånggrift å Vetterlinsgården vid Falköping);
Werner, "Antiqv. berättelser", II pl. 4 fig. 2 (gånggrift vid Frugården nära
Falköping); "Månadsbladet" 1873, s. 11 (gånggrift vid Karleby i samma trakt), m. fl.
3 "Iduna", 9 sid. 328.
4 Jfr Nilsson, ’’Stenåldern", 2:a uppl., sid. 189, 190.
5 "Ant. tidskr. f. Sv.", 1 s. 271. Samtidigt framstäldes denna åsigt äfven af den
danske fornforskaren V. Boye i "Annaler" 1862, s. 341. Redan Here år derförut
hade Lukis trott sig finna spår af ett sådant begrafningssätt i stenåldersgrafvar på
Kanalöarna utanför Bretagne ("Annaler" 1862, s. 354).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
