Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den Koppernikanska lärans spridning genom Galilei. Galileo Galilei, “Dialog över de båda viktigaste världssystemen“. 1632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
samt i små cirklar, då ju de förra befinna sig på ett
större, de senare på ett mindre avstånd från polen. Ett
annat missförhållande härvidlag är, att, medan vi se alla
de stjärnor, vilkas rörelse är otvivelaktig, röra sig i
storcirklar, det synes föga ändamålsenligt, att placera
kroppar, som röra sig i cirkelbanor, på oerhört stora
avstånd från medelpunkten för att sedan låta dem
röra sig i helt små cirklar. Och det är ej nog med,
att banornas dimensioner och därmed även hastigheterna
växla från stjärna till stjärna, utan även hos en och
samma stjärna ändras dessa. De stjärnor, som för
två tusen år sedan befunno sig vid ekvatorn, och således
under sina rörelser beskrevo storcirklar, äro nämligen
nu belägna på flera graders avstånd från densamma
och måste därför också röra sig med mycket mindre
hastighet och i mindre cirklar. Och det bör till och
med efter en icke så lång tid inträffa, att en av de
stjärnor, som hittills ständigt rört sig, slutligen kommer
att sammanfalla med polen och då bli orörlig, för att
efter någon tids stillastående åter sätta sig i gång. De
stjärnor, som med full säkerhet röra sig, ha samtliga
storcirklar till banor och bibehålla dessa oförändrade.
-
Ännu osannolikare blir saken därigenom och det
må gälla som ett sjätte missförhållande att man ej
kan göra sig en föreställning om den styrka, som denna
oerhört stora sfär måste äga, i vilkens djup så många
stjärnor äro så stadigt fästade, att de, trots så skiljaktiga
rörelser, hållas i likformig svängning¹). Eller om
himmelen i enlighet med ett mycket sannolikare antagande
befinner sig i flytande tillstånd, så att varje stjärna
oberoende av de andra rör sig i sin egen bana: enligt
¹) Enligt Aristotelikernas åsikt omgavs det stillastående
jordklotet av koncentriska sfäriska skal, vid vilka månen, solen, planeterna
och fixstjänorna voro fästade, och genom vilkas kringvridning nämnda
himlakroppar erhöllo sin rörelse. Man tvistade även om, huruvida
dessa skal, som väl ursprungligen endast fattats som en
tankekonstruktion, bestodo av fast eller flytande materia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
