Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Newton utvecklar “naturvetenskapens principer“. 1686 Sammanställning av några bland de viktigaste satserna i Newtons “Naturvetenskapens principer“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[12
attraktionen på vattenmassorna, i det ögonblick de passera
respektive platsers meridian. Den kraft, med vilken de
då påverka havet, varar då därstädes under en viss tid.
och tillväxer med den nya härunder tillkommande kraften,
tills havet stigit till sin största höjd. Detta försiggår
på 2-3 timmars tid.
De båda rörelser, som förorsakas av dessa
himlakroppar, kunna ej iakttagas var för sig, utan de ge
upphov till en sammansatt rörelse. Under båda
himlakropparnas konjunktion eller opposition förstärka de
varandras verkan och åstadkomma den högsta floden. Under
de båda kvadraturerna höjer solen vattnet, när månen
sänker det, och sänker det, när denna höjer det.
Tidvattnet blir då resultatet av skillnaden mellan dessa båda
motsatt verkande krafter och är då minst. Månen utövar
därvid på havet en kraftigare verkan än solen.
De båda himlakropparnas inverkan är vidare beroende
av deras avstånd från jorden. På mindre avstånd
åstadkomma de nämligen större verkan. Då solen befinner
sig närmre jorden under vintern, äro floderna då något
större under sisygierna, men däremot något mindre under
kvadraturerna. Månen kommer en gång under varje
månad på sitt kortaste avstånd från jorden. Då äro
floderna större än 15 dygn förut eller därefter, då månen
befinner sig i sitt från jorden mest avlägsna läge.
Solens och månens verkningar bero emellertid också
på deras deklination, d. v. s. deras avstånd från ekvatorn.
Om nämligen någon av dessa himlakroppar befunne sig
i polen, skulle den utöva en konstant attraktion på de
enskilda vattenpartiklarna utan att dess verkan än bleve
kraftigare, än svagare. Den skulle följaktligen ej kunna
ge upphov åt någon växlande rörelse. Om
himlakropparna därför avlägsnade sig från ekvatorn och närmade
sig polerna, skulle deras tidvattensverkningar småningom
bli allt svagare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
