- Project Runeberg -  Från de stora forskarnes arbetsfält /
121

(1914) [MARC] Author: Friedrich Dannemann Translator: Max Grenander With: Svante Arrhenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Huygens förklarar ljuset vara en vågrörelse i etern. 1678. Huygens, “Avhandling över ljuset“

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

121
utan tvivel kan äga tillräckligt stor kraft för att göra
intryck på våra ögon. Till att göra denna effekt ännu
tydligare bidrager den omständigheten, att flera tusen
vågor utsändas under tänkbart kortaste tid från varje
lysande punkt i följd av de talrika stötar etern erhåller
från de i dessa punkter befintliga partiklarna.
Med avseende på dessa vågors fortplantningssätt bör
man vidare lägga märke till, att varje partikel av det
ämne, i vilket en våg utbreder sig, ej blott måste
meddela sin rörelse till nästa partikel, som ligger på den
från den lysande punkten dragna linien, utan
nödvändigtvis även åt alla andra partiklar, som beröra den, och
som motsätta sig dess rörelse.
Därför måste det kring varje
partikel bildas en våg med
den till medelpunkt. Om alltså
DCF (fig. 24) föreställer en
våg, som utgått från den ly.
sande punkten A, skall den i
klotets D C F inre befintliga
partikeln B ha utsänt den
vågen D C F i punkten C
tangerande bivågen KCL i samma
ögonblick, som den från A
utsända huvudvågen DCF
anlände till punkten B. Vidare
Fig. 24. En huvudvågs
uppkomst ur bivågor.
(Ur Huygens, “Avhandling om
ljuset“.)
är det klart, att vågen K CL berör vågen D C F endast
i punkten C, d. v. s. i den punkt, som ligger på den
genom A och B dragna räta linien. På samma sätt
ger varje inom sfären DCF befintlig partikel, såsom
b, b, d, d, och så vidare, upphov till sin egen våg.
Emellertid kan var och en av dessa vågor ej vara annat
än oändligt svag i jämförelse med vågen D C F, till vars
bildande alla de övriga medverka med sina längst bort
från punkten A befintliga delar.
Vidare ser man, att vågen DCF sammanfaller med
den rörelses yttersta gränser, som i ett visst ögonblick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 16 18:48:37 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forskarnes/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free