Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 30. Kant förklarar världsbyggnadens uppkomst. 1755. I. Kant, “Himmelens allmänna naturhistoria“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Sedan Huygens¹) tid har vår kunskap om
världsbyggnadens grunddrag ej gjort några framsteg. Man vet ej
nu mer, än vad man redan då visste, nämligen att sex
planeter med tio drabanter, som alla röra sig i nästan
ett och samma plan³), jämte de åt alla håll kringilande
kometerna bilda ett system, vars medelpunkt utgöres av
solen, kring vilken de alla kretsa, och av vilken de alla
upplysas, värmas och göras till hemvist för liv. Att vidare
fixstjärnorna såsom solar äro centra i liknande system,
i vilka allt bör vara lika storslaget och lika lagbundet
anordnat som i vårt, samt att hela den oändliga
världsrymden vimlar av värdssystem, vilka till antal och
förträfflighet motsvara sin skapares storhet.
Den lagbundenhet, som de kring sina solar kretsande
planeterna företedde, kunde ej längre spåras bland
fixstjärnorna. Och det såg ut, som om de lagbundna
förhållanden, vi påträffade i detaljerna, ej längre skulle
återfinnas i det stora hela. För fixstjärnorna gavs det
ingen lag, genom vilken deras ömsesidiga lägen bestämdes,
man såg dem fylla rymden utan varje plan eller ordning.
Var och en, som under en klar natt betraktar den
stjärnströdda himmeln, varsnar den ljusa strimma, vars
ljus skimrar fram mellan de där mer än annorstädes
hopade stjärnmängderna, och som man givit namnet
vintergatan. Det är märkvärdigt, att beskaffenheten hos
denna så tydligt framträdande himmelzon ej givit dem,
som syssla med astronomiska iakttagelser, anledning att
ur densamma härleda regler för fixstjärnornas gruppering.
Ty man ser denna zon som en storcirkel och i ett
oavbrutet sammanhang omsluta hela himlavalvet. Dessa
båda omständigheter möjliggöra en så säker slutledning
¹) Angående Huygens se sid. 113.
*) De sex då kända planeterna voro Merkurius, Venus, Jorden, Mars,
Jupiter och Saturnus. Uranus upptäcktes år 1781 av Herschel, Neptunus
först år 1846. Planetbanornas lutningar, d. v. s. den vinkel, deras plan
bilda med jordbanans, ekliptikan, uppgå till 1°-7°. Småplaneternas
banor ha dock delvis betydligt större lutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
