Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 36. Uppfinnandet av åskledaren. 1753. Franklin redogör för åskan och för ett i Amerika använt förfarande att skydda byggnader och människor mot åskslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
Om det är en god ledare av tillräcklig storlek,
passerar elektriciteten genom den, utan att skada den; i
annat fall skadas eller till och med förstöres den.
Alla metaller samt vatten äro goda ledare. Andra
ämnen, såsom trä och övriga byggnadsmaterialier äga
förmåga att fortleda elektriciteten, om de innehålla en
viss mängd vatten. Innehålla de däremot ej vatten i
tillräcklig mängd, äro de inga goda ledare, och skadas
därför ofta vid elektriska urladdningar.
Glas, vax, siden, ylle, hår, fjädrar och fullkomligt
torrt trä äro oledare, d. v. s. de motsätta sig
elektricitetens genomgång i stället för att underlätta den. Om
nu tvenne ledare stå till disposition åt detta fluidum, och
den ena
av dem är god, t. ex. av metall, den andra
däremot mindre god, går elektriciteten in i den bättre
och följer den åt alla håll.
Det avstånd, på vilket en med elektricitet laddad
kropp plötsligt kan urladda sig, i det en del av dess
laddning genom luften springer över till en annan
oladdad eller svagare laddad, växlar allt efter
elektricitetsmängden, kropparnas storlek och form, liksom det även
beror av den mellanliggande luftens beskaffenhet. Detta
avstånd kallas slagvidd. Först när kropparna befinna
sig inom slagvidd, äger urladdning rum.
Molnen innehålla ofta mer elektricitet än jorden. I
detta fall lämnar detta fluidum molnen och springer
över till jorden, så snart molnen kommit denna
tillräckligt nära, d. v. s. inom slagvidd, eller så snart de
påträffa en ledare. Om ett starkt laddat moln befinner
sig på allt för stor höjd, för att det skulle kunna komma
inom slagvidd, passerar det helt lugnt förbi utan några
ljud- eller ljusfenomen; annat blir naturligtvis fallet, om
det träffar på ett annat moln med mindre stark laddning.
Stora träd och höga byggnader, såsom borgar och
kyrktorn, göra stundom tjänst som ledare mellan molnen
och jorden, varvid de dock ofta bliva skadade, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
