Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 36. Uppfinnandet av åskledaren. 1753. Franklin redogör för åskan och för ett i Amerika använt förfarande att skydda byggnader och människor mot åskslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
de ej äro några goda ledare, eller med andra ord,
emedan de ej obehindrat genomsläppa elektriciteten.
Byggnader, vilkas tak äro täckta med bly eller med
någon annan metall, och som ha stuprör av metall,
som räcka från taket ända ned i jorden, skadas aldrig
av blixten, emedan den varje gång, den träffar en så
beskaffad byggnad, slår ned i metallen och ej i murarna.
Om andra byggnader befinna sig inom ett åskmolns
slagvidd, tränger elektriciteten in i murarna, vare sig
dessa bestå av trä, tegel eller sten, men skadar dem ej,
förrän den kommer i grannskapet av bättre ledare,
såsom metallstavar, fönsterhakar, gångjärn, förgyllda
tavelramar, foliet bakom speglar, klocksträngar eller
levande varelser; dessa sistnämnda äro ledande, emedan
de innehålla vattenhaltiga vätskor. Under sin väg genom
byggnaden följer elektriciteten dessa ledare och
använder sig av alla sådana, som underlätta dess
genompassage, vare sig i rätlinig eller krokig bana.
Om
avståndet ej är alltför stort, hoppar den över från den
ena till den andra och skadar murverket blott på sådana
ställen, där de goda ledarna befinna sig för långt från
varandra. Placeras en järnstång utanpå byggnaden, som
utan avbrott räcker från dennas högsta del ända ned i den
fuktiga jorden, den må vara rak eller krokig, uppfångar
denna stång blixten med sin övre ända, i det den drar den
till sig på så sätt, att den hindrar den att slå ned
annorstädes och erbjuder den en väl ledande bana ända
ned i jorden. På sådant sätt förhindras, att någon del
av byggnaden skadas. Man har funnit, att en ringa
mängd metall är i stånd att fortleda en stor mängd
elektricitet. En järntråd, som ej var grövre än en
gåspenna, förmådde fortleda en elektricitetsmängd, som
anställde fruktansvärd förstörelse vid dess båda ändar.
Det är sannolikt, att man ej skulle behöva tjockare
stänger, fastän man i Amerika brukar göra dem en halv,
tre kvarts eller ibland en hel tum tjocka.
Stången måste fästas vid muren, skorstenen o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
