Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. kap. Julen 1913
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gud straffar dem nog. Snart ligger jag under
jorden,» säger Chatari, när han talar om sina många sorger.
Han är fast i sin tro,, att Gud en gång skall skapa
rättvisa. Bara inte de»kristna» lurat honom även däruti.
Tryckt är vår stämning i Chataris hydda. Annat skall
det bliva — hoppas jag — när breven komma från hem
och barn, från dem, som i yrande glädje leka kring
julgranen där hemma på det gamla Dalbyö.[1] En tyst,
varm hälsning är allt, vad vi härifrån indianhyddan
kunna sända till dem, som vi inte ens våga tala om, för
att ej allt, som rör sig på djupet, skall komma fram.
Så gå vi mycket tidigt på julaftonen till vila under
myggnäten. Syrsor och grodor spela oss till vila.
Flädermössen fladdra som dystra tankar över bädden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
