Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bruksliv i Hedströmmens Bergslag på 1880-talet - Tjänstemän och tjänare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26.
dock huvudsakligen i förening med Bacchus, som ofta deltog och
förde ordet.
I Bergslagen fanns det en tjänsteman, som efter vissa glas
punsch icke kunde tala som en vanlig människa utan uttalade
orden bakfram. I detta hade han nått en sådan färdighet, att
han ogenerat kunde hålla på därmed huru länge som helst. Men
hans tunga måste smörjas, innan han kom i trance. En gång
höll det på att gå olyckligt för honom. Efter att med vanlig
bravur ha framsagt sitt: "Gaj rakcat rof dog gnirätröf" (jag
tackar för god förtäring), tog han adjö samt .gick endast iklädd
tunn överrock i den smällkalla vintern till sitt tio minuter
därifrån belägna hem. Då han ej kom dit på utsatt tid, sändes bud
från hemmet till brukskonto.ret med förfrågan, om han var kvar.
Lyktor anskaffades. Ungefär ioo meter från kontoret
anträffades den bakframtalande i en djup snödriva, oförmögen att
kunna reda sig. Det blev lunginflammation och några veckor i
sängen. I ljusa sommarnätter skjutsades han ibland hem i
skottkärra.
Många av våra bruksherrar voro roade av jakt samt höllo
sig ibland med egna hundar. Söndagarna voro de ju fria från
arbete och hunno dessutom många gånger ut på morgnarna före
sina göromål, då jaktmarker funnos i kontorets.närhet. Då tiden
för älgjakten kom, gingo alla ut i skogen. Jag vet icke varför,
men det var väl någonting särskilt fascinerande med den.
Måhända låg det i den storartade mätsäcken! Jag kan icke erinra
mig, att någon av dem lyckades skjuta en enda älg. Men med på
älgjakterna skulle de vara,, oaktat jakterna voro mycket
tröttsamma, och de själva ingen träning hade. Man sköt för
drivande hund. Då gällde det minsann att vara med drevet. Jag
misstänker, att, när det blev ståndskall, skogvaktaren, rädd om sin
förtjänst, icke tillät någon annan att smyga sig fram på älgen
för att lossa skott. Bokhållarna blevo väl också, då drevet var
i gång, placerade på sådana pass, som hade minimal utsikt till
skott. Mindre skjutkunniga, som många àv dem voro, hade de
antagligen bommat, om de ens kommit sig för med att skjuta,
’ vilket en gång hände vår andre skogvaktare, Karlsson. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
