Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jag bodde kvar hos Johan, i det väldiga, gamla huset. Ibland hade jag känslan av att ha bott där förut; allt kändes vardagligt och märkligt bekant. Jag tog långa promenader och satt sedan stilla och tyst och väntade. På kvällarna slog den första höstkylan in genom rummet där jag satt i en korgstol på verandan; Johan satt bredvid mig i en likadan stol som jag. Det blev mörkt. Vi tände inget ljus, sade inget. Ute över skogsbrynet och sjön kunde vi se fullmånen stiga mot den indigoblå himlen. Tiden rann bort; jag märkte inget av den längre. Jag satt alldeles stilla.
Så blev det september och Johan kom hem och sade att han hade sett Kaspari, min bror.
Jag såg oförstående på honom:
-- Kaspari?
-- Din bror, sade han.
Jag stod länge tyst.
-- Kaspari..., sade jag till slut med en undrande röst, som om jag ändå mindes något. Kaspari...
Johan nickade och tecknade åt mig att följa med. Han ledde mig in i sitt arbetsrum på andra våningen där jag inte varit förut. Väggarna var täckta av bokhyllor, röda och gröna bokryggar som färgade in rummet, gav det ett förtroligt ljus. Ur ett gammalt skåp i björkträ och med intarsia i rosenträ tog han fram en bunt papper.
-- För att du ska minnas, sade han. Förstå.
Det var en dagbok. Den var gammal. Johan hade fört den när Kaspari varit ung och när han själv hade arbetat som psykiatriker på ett stort mentalsjukhus och för första gången träffat och lärt känna Kaspari. Han gav bunten med lätt gulnade, handskrivna blad till mig.
Johans skåp liknade min barndoms stängda. Det måste ha varit ett likadant, en pendang eller en kopia. Allt upprepade sig, återvände, som i magi.
Men det var inte samma skåp. Johans skåp gav inte någon förklaring till min barndoms gamla, fyllde inte ut något tomrum, avslöjade inte någon hemlighet som legat gömd på dess hyllor. Det var ingen nyckel till det gamla skåpet. Det är aldrig så enkelt. Johans skåp lade till, påminde, öppnade sig mot en annan historia, fortsatte och gick vidare.
Det var september och jag läste Johans gamla dagbok insvept i en filt på glasverandan; de spröda pappersarken prasslade mellan mina fingrar.
Det kunde ha varit jag som skrivit dagboken, eller kanske Kaspari.
Skrivstilarna flyter ihop, går i varandra, och det är inte längre
klart vem av oss som för ordet. Man skulle kunna säga att vi möts. Det
är enklast så: vi möts i berättelsen och gränserna mellan oss suddas
ut och vi blir otydliga. Men det är bara här vi kan framträda, bara
här som våra ansikten trots allt blir synliga.
