Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liv. Hur ljuvt var ej att läsa härom, att glädjas, ängslas och
spå i framtidskorten . . .
Under jul- och midsommarferierna vistades de dessutom
alltid hemma, och då ägde icke sällan små uppträden rum
emellan båda familjerna i anledning av Elf ridas, kanske även
Dahls, icke alltid undertryckta känsla av avund, när de sågo
Gotthards och Hermans stora framsteg på lärdomsfältet
framför deras Ludvig, vilken, ehuru kvick i små, älskvärda
skälmstycken, likväl var ganska trög i den väg, där för-
äldrastoltheten i synnerhet önskade se honom lysa genom
företräde.
Men det är onödigt att följa våra unga herrar under den
tre år långa gymnasiitiden. Vi vilja därför endast nämna att
de, försedda med hedrande betyg, lämnade gymnasium för
att avresa till Uppsala; och först efter tvenne års vistande
därstädes återfinna vi dem i hemmet. Början av hösttermi-
nen nalkades, själva ferierna hade blivit använda till träget
arbete och endast ett par veckor återstodo att vistas inom den
kära kretsen av anhöriga och vänner.
En eftermiddag voro båda familjerna församlade i dok-
torns förmak. De äldre herrarna spelade bräde vid ett fön-
ster, Elfrida och Karolina stickade på resskärp åt sina söner,
ty Ludvig skulle på samma gång göra sin första tur till gym-
nasium, Gotthard tecknade ett utkast till en familjetavla, vil-
ken han avsåg bli ett minne åt sin mor, och Ludvig slog som
vanligt ”dank”, det vill säga att han låg än i fönstret och
kikade utåt gatan, än var han vid brädspelet, än hos Gott-
hard, än hos de äldre damerna, besåg, mönstrade, pratade
överallt med en ledighet, åt vilken till och med den fördrag-
samma Karolina gav namn av självsvåld.
I en fönsterfördjupning vid andra ändan av rummet satt
den nu trettonåriga Hulda och arbetade ivrigt på ett par
hängslen av vit silkesstramalj, över vilka hennes små fing-
rar med tillhjälp av den magiska nålen strödde de skönaste
rosor och förgät-mig-ej. Herman satt bredvid henne. Han
nystade silke åt sin lilla kusin, som leende såg upp och sade:
— Vad det blir ledsamt, Herman, då du reser! Du är långt
rarare än Gotthard: du retas aldrig med mig och tvingar mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
