Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig: låt aldrig min far lida brist! Dyrt har jag av dig köpt
rättigheten till din vård om hans sista dagar, ifall jag skulle
lämna honom. Du får icke heller övergiva oss åt vårt elände,
om jag måste leva. Dagligen ber jag Gud för dig, men ditt
namn nämner jag endast i min själ eller tyst för mig själv.
Ingen får veta det, lita därpå, Gotthard!
För den stora lyckan att i mitt kvalfulla bekymmer kunna
skriva till dig, att kunna kläda mina tankar i ord, har jag att
tacka min far. Mycket skönt och nyttigt har han lärt mig,
som flickor av mitt stånd ej veta om... Men nu ropar han
mig... Jag slutar med den varma bönen, att du snart skic-
kar några tröstande rader till
Hedda Klinting.”
En tår darrade i Hermans öga. — Arma, oskyldiga barn,
för vars fötter ett helt liv ligger skövlat! suckade han. Vad
hennes hjärta lider, vad den gamle känner vid detta sista
hårda slag, det vet blott Han, som täljer de olyckligas tårar!
Och jag vet att varken hon eller hennes barn skall lämnas
utan skydd.
Herman blev trogen sitt löfte. Gotthard anade ingenting
om brevet. Och sedan en så lång tid tilländalupit under tyst-
nad, kände han sig alltmera lugn och slutligen, med undan-
tag av ett och annat ögonblick, fullkomligt som han varit
förut, glad, fri, häftig och stolt. Vad han likväl aldrig glöm-
de, var vissa små besparingar, vilka han stillatigande läm-
nade åt Herman, som hade i uppdrag att, då han fann tjän-
ligt, översända dem till Hedda.
Herman hade skrivit till henne ett långt, hjärtligt brev,
varuti han enkelt och klart utvecklade sina åsikter och nöd-
vändigheten, som bjöd Hedda och hans vän att undvika allt
återseende. Däremot gav han henne de löften, han redan
givit sig själv, och Heddas svar andades den innerligaste
tacksamhet, den aktningsfullaste tillgivenhet. Hon lovade vil-
ligt att följa Hermans råd, som hennes egen medfödda
grannlagenhet gillade. ”Jag tackar er”, skrev hon, ”jag kän-
ner att ni har rätt, att ni vill mitt sanna väl, och jag hyser
ingen önskan att återse Gotthard, ehuru hans bild beständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
