Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men för den arma Hedda var det olyckliga besöket i Dahl-
ska huset början till en lång kedja av nya lidanden. Hemma
vakade hon i oavbruten ångest vid sin faders sjuksäng. Nu
var även Herman borta, och ett par veckor därefter — den
gamle kämpade ännu —■ låg Hedda på knä vid sitt döda barns
vagga. En smittosam sjukdom hade bortryckt det, trots dok-
tor Bundlers ivriga bemödanden.
Heddas hjärta var nära att brista av de dubbla slagen. Hen-
nes barn hade varit henne så outsägligt dyrbart: hon älskade
det högre, ju mera hon led för dess skull; och nu stod hon
snart alldeles ensam med sin vanära och sitt förkrossade
hjärta. Fåfängt sökte Karolina, Gotthards mor, som själv
kommit dit, att trösta henne med den trofasta försäkran, att
hon i henne skulle finna en mor för sin värnlösa ungdom.
Den lille låg redan bäddad i sin kalla säng, då Hedda en
afton med en korg höstblommor på armen smög sig till hans
grav. Sedan hon smyckat det gröna täcket och vattnat det
med sina tårar, kysste hon för sista gången till god natt det
lilla korset på graven och begav sig hem.
Den gamle hade slumrat, då Hedda gick ut, och hon hop-
pades vara tillbaka innan han vaknade, men då hon nu in-
trädde i sitt hem, låg gubben och med nästan barnslig fröjd
och undran vände ett brev, som han höll mellan händerna.
— Är det du, barn? frågade han.
— Ja, kanske jag dröjt för länge ... pappa är redan vaken!
— Postbudet har varit här med ett brev. Är det från Her-
man? Sätt dig här och låt mig höra! .
— Det är icke Hermans stil, pappa! sade Hedda och bröt
sigillet.
Innehållet av detta brev skola vi spara till en annan del av
vår berättelse . .. nog, att Hedda på knä, med sammanknäppta
händer, läste och åter läste det för den gamle, som icke
tröttnade att höra och sakta upprepa det namn, med vilket
det var undertecknat.
Då Hedda slutligen vek hop brevet och efter faderns be-
gäran lade det under hans huvudkudde, sade han med över-
strömmande andakt: — Herre, jag tackar dig, ty nu kan din
tjänare fara i frid!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
