Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lossnad gren. När dörren slöts, vändes hennes blick ditåt, och
föga mindre förvånad än Herman blev hon, som flög emot
honom med till hälften utsträckta armar.
Denna minut avgjorde Hermans liv. Vad han hittills älskat
hade endast varit en luftbild av henne, som nu stod framför
honom: det hade blott varit aningen om detta ljuva väsendes
slutliga uppenbarelse, gryningen till den morgon, som nu ran-
dades.
— Känner du ej igen mig, gode Herman? frågade Hulda,
blygt förändrande den tillämnade välkomsthälsningen från
en systerlig omfamning till ett lätt berörande av handen.
— Nej och ja! Rösten är din, men hela ditt väsende, o
flicka, är så förändrat, och jag... och jag... jag fattas av
en känsla för svindlande att tolka — käraste Hulda! Han tog
den erbjudna handen och förde den till sina läppar. Det var
första gången han så hälsade henne.
Hon kände sig förlägen. — Herman, min bäste Herman,
det förefaller mig som om du vore helt främmande för mig,
icke hölle av mig så som när du reste.
— Tusen, tusen gånger mera, Hulda! Hans armar slöto
sig oemotståndligt omkring den smärta gestalten, och på hen-
nes kind och panna kände hon hans heta kyss.
Skrämd av det häftiga utbrottet i hans känslor, vilka Hulda
beständigt vant sig att betrakta som en brors lugna tillgiven-
het, drog hon sig tillbaka, likväl icke annorlunda än att hen-
nes hand blev kvar i hans. På det sättet förde hon honom
hastigt med sig fram till soffan, nödgade honom att sätta sig
och sade leende: — Nu, min stackars Herman, skall du få
dig lite kaffe. Låt nu se, att du doppar bra mycket skorpor,
ty jag vet att du ej förtärt det minsta, sedan du kom hem!
Aldrig var Herman mindre stämd för jordisk spis, och
icke behagade det honom heller så synnerligt att Hulda tänkte
därpå, men då hennes vackra händer beställsamt ordnade kop-
parna, och sedan räckte honom en, då måste han taga emot ;
och när hon sedan omgav hela tefatet med kringlor och skor-
por, tog han den rikligt givande handen och behöll det ena
goda med det andra.
— Nå, men, Herman, du är icke alls lik dig. Har du lärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
