Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sålunda var hela friherrliga Silverspåreska släkten sking-
rad. Ett enda slag hade skakat dem alla... Och Fuselberg,
gick han ostraffad? Ja, den listige, beräknande, oumbärlige,
världskloke vinglaren halkar, hal som en orm, uppföre och
utföre livets branter och djup — åtminstone till någon tid.
Aftonen före avresan till Billingsdal sutto, efter afton-
måltiden hos lagmannens, Karl och Gotthard ensamma i den
senares rum, där baronen skulle tillbringa den sista natten.
Förtroligt öppnade de sina hjärtan för varandra, och Gott-
hard sade till sin vän: —• Hör, Karl, nu vid skilsmässan skola
vi ju icke längre ha någon hemlighet för varandra . . . Säg
mig orsaken till din obegripliga motvilja för att stå i förbin-
delse hos min ädle Herman ? Du har ofta talat så besynnerligt,
att du väckt min nyfikenhet ■—• var nu fullt uppriktig!
■—- Nåväl, Gotthard, jag skall vara det, efter jag nu, sedan
denna sak är ordnad, känner mig lugnare och dessutom av dig
önskar en upplysning, vilken länge kvalt mitt hjärta, emedan
jag icke vid ett visst ögonblick av mitt liv handlade så strängt
moraliskt rätt som jag bort under mina förhållanden.
— Varthän skall allt detta föra? frågade Gotthard för-
undrad. Tala utan omsvep, Karl!
— Ja, utan omsvep —■ jag älskar och skall för alltid älska
din syster.
■—• Hulda... Ack, ett ljus går upp för min själ. Se där
orsaken till den långsamhet, varmed Hermans frieri bedri-
ves, orsaken till hennes tysta omedgörlighet, till min mors oro
och pappas brummande, vilket allt breven antyda, utan att de
ingå i närmare omständigheter. Men säg mig då, huru kan
det hänga tillsamman? Hur har du kommit att begå, jag hade
så nära sagt, det helgerånet att stjäla hjärtat från den flicka,
som var bestämd för Herman. Gotthard gick under detta tal
häftigt fram och åter på golvet. Hans uppbrusande känslor
undanskymde nu, liksom ofta förut, hans förstånds och goda
hjärtas klarare blick. Han var nästan uppbragt på Karl, på
Hulda, ja, på hela världen, ty Herman, den bäste av dem,
skulle lida kanske ohjälpligt... Ingen känner honom så väl
som jag! mumlade han sakta. Han skall icke söka sin lycka
på annat håll: kärleken kunde blott en gång blomma för ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
