Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Min Herman! Misskänn icke min rörelse... den här-
leder sig icke av saknad från en tid, vilken längesedan för-
svunnit och som snart till själva minnet skall dö! Nej, det
är icke detta: endast fruktan att icke vara dig värdig plågar
mitt hjärta, fruktan att du icke skall kunna ha fullt förtroende
till mig.
— Jo, Hulda! svarade han, djupt överraskad att höra hen-
ne själv börja det avgörande samtalet. Om någon på jorden
känner huru mycket ditt hjärtas renhet förtjänar ett fullt för-
troende, så är det jag. Men så högt jag än skattar lyckan att
få kalla dig min maka, vill jag hellre försaka, än köpa den
med övertygelsen att den kostar dig tårar.
— Nej, frukta icke det! Men, ack, jag ser... dessa ord
bringar dig ingen lycka.
Herman såg i sanning icke ut som en man, vilken på något
sätt stod i beröring med himlens glädje. Han bemödade sig
att få upp rösten till ett varmt svar... han kunde ej genast
taga emot den lycka, som bjöds honom.
Ett ögonblick betraktade det unga paret varandra under
djup tystnad. Då sade Hulda med en värdighet, som för-
länade henne ett nytt behag: ■—• Herman ... om jag nu inför
Gud begärde av dig ett sannfärdigt erkännande, så vet jag
att du ger mig det... Hade du hellre emottagit ett nej i dag ?
— Då du frågar, svarar jag dig, att en man skulle —■ efter
flera månaders ovisshet — finna sig rättvisare lönad med ett
redigt och öppet nej än med ett ja, som kostat ett hjärta en
sådan strid.
Hulda hade under dessa ord blivit blek. — Och detta,
sade hon, är den man, vars ädelmod och förstånd alltid åbe-
ropas !
— Ädelmod och förstånd... upprepade han, skall då jag
ensam icke behöva något annat för livets lycka. Jag är ej
ädelmodig nu, icke heller förståndig. Jag är olycklig! I strid
med mig själv... Min kärlek, min stolthet, mitt inre lugn,
allt är brutet, allt är... Han tryckte händerna mot ansiktet
och tystnade.
— Herman, sade hon, får jag tala vid dig, icke som den
unga flickan, vilken vid din förklaring kanske borde svimma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
