- Project Runeberg -  Fosterbröderna /
153

(1942) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kunde vara händelsen med honom antog hon lika bestämt, ty
då hade Herman icke försummat detta enda tillfälle att träffa
henne, vilket numera kanske aldrig erbjöd sig.

— Glömd således — glömd, kanske föraktad som ... som
en av de uslaste varelser av mitt kön!

Aldrig hade Hedda med så omfattande blick skådat över
den djupa grav, hennes ungdomsförvillelse bildat omkring
det förflutna och det tillkommande. Aldrig, aldrig skulle hon
bliva en redlig mans maka: ensam och glädjefattig måste hon
smyga genom livet.

Och han, han, som med de varmaste ord, de heligaste löften
bedyrade för henne sin kärlek och tro, han skulle aldrig
återkomma och uppfylla dem. Det hade ju icke heller varit
fråga därom. Till och med Herman, den redlige vännen, hade
vid intet tillfälle förutsatt detta. — O, han var för klok och
god att dåra mig med det hopp, vilket han icke trodde Gott-
hard skulle uppfylla, viskade hon gråtande, och det var där-
för jag aldrig borde återse honom. Nu är det förbi: jag har
ej något att begråta, intet hopp att förlora.

Tjugu nionde kapitlet

Sedan resan till Stockholm hade tvenne år stilla förflutit
för invånarna på Skogeborg. Hedda hade förändrats,
jämförd med vad hon var, när hon för fem år sedan
beträdde sin farbrors boning. Den späda, av tidiga sorger
bleknade nittonåriga flickan var en skugga emot den varelse,
vi sist sågo sittande på de branta klipporna, en bild av den
stilla sorgen. Hennes hjärta var ännu lika rent och under-
givet, men med varje år, som förflutit, hade ett drag av
kvinnlig värdighet utvecklat sig i hennes lynne. Hennes tårar
runno icke mera därför att den, vars bild ännu troget levde
i hennes själ, övergivit och glömt henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:50:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fostbro/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free