Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen den tiden icke sällan Sveriges kuster med mord och plundring och i
synnerhet var Bohuslän, som den tiden lydde under Norge, ofta utsatt för
sädana fiendtliga öfverfall.
’En sondagsnatt, det var natten till måndagen näst före Kristi
himmelsfärdsdag år 1135, väcktes invånarne i Konghälla af ett underjordiskt
dån, liknande det buller, som uppkommer, när en stor krigshär framtågar.
Förskräckte lupo menniskorna om hvarandra på gatorna, hundarne tjöto
och alla fruktade en stor olycka för staden. I förskräckelsen sålde mången
sin egendom för en spottstyfver och flyttade ut på landet eller till andra
städer. En af Koughällas borgare, som begifvit sig till Bergen, skickade
ett bud till stadsboarne, att vara på sin vakt, emedan en stor flotta lupit ut
från det hedniska Wenden*) på härtåg emot de kristne och drog fram med
härjningar och ödeläggelse. Presten i Konghälla, Anders Bruhsson, lade
borgerskapet allvarligt på hjertat, att ej fegt öfvergifva sin herrliga stad,
utan befalla sig i Guds hand, göra bot och bättring, varsamt umgås med
elden, samt noga bevaka staden mot fienden. Men hans varningar glömdes
snart och ingen anstalt vidtogs till ortens tryggande och försvar.
Larsmessodagen 1135 voro Konghällas invånare samlade till gudstjenst
i Kastalakyrkan och Anders Brunson höll som bäst på att för dem
läsahög-messan, då plötsligt prestens svåger, Einar, instörtade med underrättelse, att
en wendisk flotta rodde upp i elfven, och att en stor skara beväpnade
ryttare längs Brattåsen sprängde fram mot staden.
Skyndsamt ilade borgarne hvar till sitt, räddade sig med hvad
dyrbarast var in på den befästa slottsborgen och skickade sina qvinnor uppåt
landet, der de kunde finna säkerhet. Derpå beväpnade sig hvarje vapenför
nian och skyndade ner till elfven. Der mötte dem en förfärande syn.
Wen-dernas konung Rettibur nalkades méd en flotta af 250 snäckor och 11,000
krigare. Vid bron lågo nio köpmansskepp, stora s. k. “österfarare.” Dessa
angrepo Wenderna först; men fingo allvarsamt erfara att Konghällas
köpmän den gången icke lemnade godt pris på sina varor. Skurar af spjut och
pilar öfverhöljde fienden och på mer än femtio wendiska snäckor stupade
hvarenda man. Omsider måste Konghällas försvarare draga sig tillbaka
för öfvermakten och flytta striden till borgen. Roflystnad och raseri öfver
det envisa motståndet och den redan lidna förlusten drefvo hedningarnes
massor likt stormrörda hafsvågor emot fästets murar; men förtviflan gjorde
hvarje Konghällabo till ett ogenomträngligt bålverk mot den förstörande
strömmen. Manfallet var utomordentligt stort på wendernas sida, och
hvarje kristen — ty de hade fördelen af lokalen — skickade hopar af de
odöpte enligt tidens tro till helvetet. Alla vapen, dem konsten och nöden
någonsin tillskapat, blefvo använda: svärd, spjut, yxor, pilar, stenar och
*) Wenderna bebodde nu varande Rugen, Pommern ocli Westpreussen och voro ett
tappert och stridsamt folk, hvilket slutligen utöddcs af Valdemar den Store och
Danmarks härar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
