Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen en massa inom fästet förvarade ekpålar. Omsider voro alla
kastvapen bortskjutna ocli sjelfva förrådet af ekstörar begynte blifva knappt.
Då lärde nöden de tappre att klyfva hvarje påle midt i tu för att ännu en
stund kunna uppehålla striden. Snart bleknade dock hoppet om seger.
Allt mer glesnade de tappra stadsboarnes led. Ofver högar af lik trängde
nya friska skaror af hedningar till storms.
Stor manspillan bland Konghällaboarne vållade en wendisk bågskytt;
livar pil han af sköt träffade sin man. Under det han sköt, stod han mellan
tvänne män, som betäckte honom med sina sköldar. När de belägrades
anförare Sämund Husfreja såg detta, sade han till sin son Asmund: “Vi skola
begge skjuta på en gång; jag skall skjuta på den som håller skölden, skjut
du på skytten!” — Så skedde ock. På gifvet tecken sköto Sämund och hans
son på en gång, den ene på sköldhållaren och den andre på bågskytten. Då
nu den förre ryckte skölden åt sig till sin egen betäckning, fick den andre
pilen tvärtigenorn hufvudet så att han föll död till marken.
En annan wendisk kämpe, för hvars svärd många föllo, gick fram utan
sköld och hjelm och troddes derför vara en trollkarl. Han var nogdjerf att
gå ända till slottsporten och nedhugga en man, som stod der på vakt; men
led oaktadt allt skjutande ingen skada. När presten Asmund såg det, tog
hän af den invigda elden i kyrkan, välsignade den och fattade den i fnöske.
som sattes på en ekpil och gafs åt Asmund. Denne sköt och den förmente
trollkarlen störtade död ned, träffad af pilen tvärsigenom hufvudet. Nar
hedningarne sågo en af sina käckaste höfdingar falla, uppgåfvo de
ohyggliga rop och gnisslade med tänderna likt vargar. Stormningtn upphörde
nu för ett ögonblick och wendernas anförare gingo till råds. De tycktes
vara villrådiga om livad de skulle göra, och de belägrade trodde sig förstå att
det var fråga om af tåg, då en man, som förstod wendiska språket, hörde
Unibur, en af wendernas höfdingar, yttra: “Detta är ett hårdt folk att
tagas med, och hade det varit bättre att vi aldrig kommit hit. Först i dag
värjde de sig med skott och spjut, sedan slogo de oss med sten och nu bulta
de oss med påkar, såsom hundar. Likväl låtoni oss ännu en gång löpa till
storms och se hur det aflöper.”
Nu tändes striden på nytt, vildare, blodigare än någonsin. Strax
derpå föll Konghällas höfding, Sämund Husfreja, blödande till jorden och med
honom dog de belägrades sista hopp om räddning. Omedelbart derefter
kom ett sändebud från konung Rettibur och erbjöd livar man lif, frihet och
så mycket gods han kunde bära, emot det att borgen öfverlemnades till
konungen. Annat val fans nu mer ej heller, men knappt hade de godtrogne
lemnat sig i fiendernas våld, förr än alla sårade nedhöggos och de öfrige, så
väl män som qvinnor utsläpades på skeppen såsom krigsfångar. Borgen
och kyrkan utplundrades och Sigurd Jorsalafars skänker till den senare, den
herrliga altartaflan, det heliga korset, skrinet och boken folio i
hedningarnes händer. Presten Anders Brunsson framträdde då och förärade Rettibnr
en silfverbeslagen staf och en af hans höfdingar en gyllne ring, hvilket så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
