Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Från hennes barndom.
Från hennes barndom
af
Skjalf.
Fragment.
RSS
sf] lena var skön, så skön, så skön
Tr men mild, och så der lugn: Då var
Paris vackrare! Ah så vacker han måtte
varit, mycket smärt och med bruna musta-
cher och lockigt hår — nej mustacher
hade han nog inte, det är sant — jag
kan inte begripa ändå, Juw han kunde
vara så vacker då. — Men Achilles! den
skulle jag kunnat bli förtrollad i — och
så lågo grekerna der, åh jag ser dem så
väl, och de andra vandrade på murarna,
och det låg något så underligt öfver allt-
sammans — så trolskt och grekiskt —
och Hektor släpades, släpades omkring,
och gamle Priamus gick öfver till lägret,
och han var hvithårig med bruna ögon
och — stackars, stackars han! O, så pappa
kan tala, o älskade, älskade pappal —
Detta sista kom så omotiveradt, lik-
kans ljusbruna, hårdt och stelt samman-
flätade hår. Hon kurfälvara omkring
fjorton år. Vacker var hon icke, pannan
var för hög, munnen liten och röd, nästan
för liten, kinderna starkt fylliga och ögo-
nen mörkblå och vidöppna.
Snön låg kvar ute halfsmält, och
fotgängarne sågo putslustiga ut, der de
traskade och vejde i mådden. Gatan var
trång; ett högt mörkt hus låg midt emot;
knapt en strimma af himlens gråblå kunde
skymtas. Nedra botten användes till krydd-
bod, hvilkens långa borste pekade rätt
ut. — Bodherrn stod i dörren i skinn-
tröja, pelsmössa och blått förkläde och
skrattade åt de förbigåendes tvekan och
ömkliga miner. Han såg upp och nickade
åt flickan med ett halft tag i mössan.
Hon brukade ofta köpa griffar och pen-
nor derinne, och för några är sedan hade
hon också fått russin och mandel och så-
dant på köpet, derför var bekantekapen
ganska förtrolig och hon nickade igen
som ett jubel, ett fröjdeskri, hvilket plöts- |
ligt bröt fram, i det fantasin släppte en |
"synnerliga trianglar och allehanda mång-
bild för att snabbt gripa om en annan.
Hon stod i fönstret och såg ut på
gatan i halfskymningen. Det lopp om i
hennes hjerna så, som det ofta gjorde.
Tusende bilder kommo;,;’ gingo, hon tog
utan att det synnerligen störde hennes
fantasier. Hon hade i allmänhet en stor
förmåga att låta allt omkring sig opåak-
tadt passera, när hon jagade omkring i
drömverlden.
Med en blyertspenna ritade hon be-
hörniga figurer på rutan, och medan hon
| tänkte på alla möjliga och omöjliga ting,
dem upp, och fantasin trånade efter att
skapa ett helt deraf.
Men det gick icke. Hon ville njuta,
frossa af någon hel stämning, fast hon
isär, brusto, det vardt till ett virrvarr.
Och så blef hon trött och led af allteam
mans, men den passionerade längtan ef-
ter något skönt, helt, hvartill dessa fanta-
sier skulle sammansmälta, den fans kvar.
Rummet var höghvälfdt och skumt;
det ver tyst derinne. Rad vid rad reste
sig de enkla, bruna bokhyllorna, försvunno
i dunklet eller lyste fram i den bleka
ljusfåra, som kom från fönstret och snör-
rätt sköt: fram öfver en del af det stora
skrifbordet, mattan och en rad digra lun-
tor i mörka fula skinnband.
lade, krympte samman; ändrade riktning
och föll på en Apollo iäkta marmor, drog
så bort och lekte till slut blott med flic-
Fåran vack- |
| håret bängde långt och tjockt ned, ar-
| verldar,
låg det en viss metod i ritningen, alla
ändpunkter skulle sammanbindas sins emel-
lan. Hon hadeen starkt utpräglad för-
måga att på en gång lefva i två tanke-
en med bundna och en med
| obundna tankar liksom.
ej förstod det klart, men bilderna föllo |
| skulleg söka mig!
— Om jag rymde bort — hvad de
Mamma skulle gråta
så der stilla, men pappa skulle bli för-
tviflad, och jag skulle gå långt, långt ut
på landet och gå och gå och komma till
några fattiga, som skulle ta upp mig, och
der skulle jag lefva, och så skulle jag
komma igen, när jag blef stor och mam-
ma skulle se, att jag hade blifvit något
riktigt, riktigt, och att hon gjort mig så
rysligt ondt ofta, när hon inte velatlåta
mig läsa om söndagarna och pappa skulle
hålla af mig — o min pappa, min pappa!
— — Och Daphne flydde och flydde,
marna höll hon utsträckta och ögonen
strålade och brunno — men allt närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
