Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Ett bref om böcker.
la berättelsen. Ger man ej sitt fulla erkän-
nande åt allt, hvad fru Kerfstedt skrifvit, så
ger man det så mycket mera helt, odeladt åt
den karaktär, som diktat dessa skizzer.
Skizzer blir det oftast. Det konstnärliga
fullbordandets konst tyckes ej ligga för fru
Kerfstedt. Hon skrifver, som ämnena kom-
ma, fragmentariskt, skizzeradt.
på ett sätt, som i all sin enkelhet väcker
en mängd stämningar och minnen. Om man
ej ser hennes figurer framför sig, så mana
de i stället fram andra bilder — och många
tankar. Och författarinnans mål är ju der-
med vunnet. Hon vill påpeka en sak, och
hon lyckas. Sätten kunna vara mångahanda.
På sjelfständig grund står fru Kerfstedt |
onekligen. Inte derför att hon ej sjunger
med i de ungas kör — man behöfver eljes
endast gifva »det unga Sverige» en släng
och förklara det för en flock vettvillingar, så
blir ens sjelfständiga ståndpunkt prisad —
utan derför att hon har något att säga, något
som är hennes eget och som hon måste tala
ut. Så i hennes bästa skizzer. - Ty hon lik-
som andra kan ibland skritva, som det synes
mest för att fylla ett par spalter i någon tid-
ning, utan inre nödvändighet.
Från fru Kerfstedt till fru Lange är ste-
get stort — hvilket ej hindrar, att de båda
författarinnorna äro goda vänner och att deras
sträfvan går åt samma håll. Fru Lange —
vi skulle kanske kalla henne vid hennes sjelf-
valda namn Daniel Sten — öfverraskade oss
betydligt med sitt »Sämre folk». Hon hade
förut endast skrifvit sina finska folkskildrin-
gar »från ödebygder och skär», strödda skiz-
zer, rätt ojämna och rätt osofrade. Och hon
hade skrifvit reseskizzer och spirituella kåse-
rier »från Stockholms salonger» och äfven
något ifrån Köpenhamns, Hennes »Smaafolk »
läste man med nöje i somras i »Tilskueren»,
— det var två raskt skizzerade bilder ur
fattigmans eller snarare ur fattigkvinnans lif.
Enkelt och tilltalande. »Sämre folk» inledes
af dessa båda utkast, men efter dem följer
den "egentliga historien, och det är en hel ro-
man, som kan skrämma lifvet ur hederliga
realistätare och som också fått sin dom från
mera än ett håll. Föga underligt för öfrigt,
ty berättelsen är ruskig.
Det är Nana, sedd i belysning af finska
förhållanden, Nana, född i en stuga i Hel-
singfors skärgård i stället för i en gränd i
Montmartrekvarteret, Nana, osminkad, förskö-
nad, en vacker, käck flicka, som aldrig kom-
Och skrifver |
"mer att tänka på att hon skulle kunna strida
emot sin dåliga natur, utan som med lust och
fröjd vet att njuta af ögonblicket, orädd för den
framtid, hon aldrig tänker på. En bild ur lifvet,
helt säkert, men en person, som kar intet
försonande och som endast och allenast kan
vinnas åter till ett dygdigt lefverne medelst
— käppen. Omslaget, den hederlige fäst-
mannens ankomst till Moskwa, flickans af-
straffning och hennes derpå följande under-
| gifvenhet är kanske finskt, det förefaller åt-
minstone så, och möjligt är nog, att en och
annan Magdalena låtit så slående argument
inverka på sig. Att uppträdet har en väm-
jelig verkan är säkert,
Det lär väl ingen påstå, att berättelsen är
skrifven utan talang. Djupare karaktärsteck-
ning fins väl ej der, men lif och fart dess
mera. Och bilderna ur en finsk petersburgs-
societet äro roliga och karaktäristiska, ehuru
ej fria från elakhet. Det som mest röjer ny-
börjaren, är formen, som är osäker. Daniel
Sten beherskar ej det språk, hon skrifver på,
och äfven om en och annan rättelse göres i
hennes manuskript af någon vänlig hand, så
märka likväl skarpa ögon hvad som fattas:
konstnärlighet i öfverarbetandet, i den sista
polityren.
Om julens »versböcker» är ej mycket att
säga. De svenska författarinnor, som utskic-
kat lyriska diktsamlingar, hade alls intet nytt
att bjuda på. Det var endast finnen Karl
|
Tavaststjerna, som kom med någon originali-
tet. Hans »Nya Vers» väckte dock flera och
skarpare invändningar än hans debutsamling.
En svensk allmänhet kan ej tåla denna osven-
ska form, dessa vändningar, vågade rim och
mer än vågade uttryck, som allt för tydligt
påvisa författarens oförmåga att uttrycka sig
på det språk, han diktar på. Men skrifver
man författarens språk på hans finska natio-
nalitets räkning, och medgifver man att inne-
hållet är för mer än formen, så kan manej
stanna utan intresse för herr Tavaststjernas
>vers», äfven om man ej känner sig särde-
les tilltalad af på långt när alla,
Att det är två hela romaner, den finske
skalden satt sig före att berätta i en följd
af episoder, stämningsstycken, är ju i och
för sig originelt nog, — Bååth gjorde sam-
maledes en gång, som vi minnas, och lycka-
des förträffligt. Om den bundna formen är
fullt lämplig — i synnerhet då hela berät-
telsen sönderdelas i stämningar — att skil-
dra ett själslif, lemnar jag derhän, — för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
