- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
12:8

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8

Bagatell.

hade då varit gift i två månader.

Det var nu första gången efter bröllo- |

pet, som han var skild ifrån sin hustru.
Hon hade farit ut till sina föräldrar på
Björkudden, och han skulle komma efter
dagen derpå och hemta henne:

Alla flickorna — der fans ett öfver-
flöd af unga flickor ute på sommarnöjet —
voro nere för att ta emot båten, när han
kom. Unga frun var också med — lif-
lig och glad stod hon bland de andra
unga damerna, alldeles som han varit
van att se henne, innan hon blef hans
fästinö.

Och hon knäpte sina händer om hans
arm med ett fast tag. Det skulle bli så
förtjusande att få rå om honom »hemma>
för en hel dag.

Hon var munuterheten sjelf. Hon skäm-

; mamma,

vänta af honom. Så stod hon i valet
och kvalet, och så beslöto pappa och

att hon skulle bli kvar hos
dem.
»Hvad du ser dyster ut, min herr
svåger!»

Det var en af flickorna, som sade det
litet senare på kvällen, när hela sällska-
pet var ute och promenerade på skogs
vägen åt kvarndammen till.

Han svarade i den vanliga ton, han
plägade använda vis å vis unga damer.

»Skall jag vara glad också, när ni
ta Selma ifrån mig?»

. »År monsieur svartsjuk? Och på oss?
ÅA fy, det är riktigt skamligt! — Men
allvarsamt tuladt, så kan du väl förstå,
hur vi längta att få rå om Selma — nu

’ när bon är så skild ifrån 0ss.»

tade med herrarna och fnittrade med sina |

bekanta flickor. Ja, hon var så älskvärd
att det blef en liflig opposition, då hon
kom att fälla ett ord om, att hon och
hennes Alfred skulle resa dagen derpå.

Nog kunde väl Selma stanna kvar
ute på Björkudden ett par dagar, me-
nade mamma.

Det var efter middagen, man satt på
verandan, drack kaffe och njöt af sjö-
luften. Inte skulle det göra Alfred nå-
gonting, om han vore skild från sin hu-
stru på så kort tid. När han i alla fall

var så öfverhopad af göromål — han
skulle inte ha en minut att egna åt sin
fru. Inte sant?

» Får hon inte stanna?»

Is Svägerskan var förstummad.

»Ni ha ju rått om henne i nitton år»,
invände han. >»Efter ytterligare nitton

i kan vi ju dela på henne. — Men, om

också jag skall tala allvarsamt, så vill
jag säga, att du alls inte behöfver vara
rädd för att jag skall söka inverka på

henne. Hon skall välja det hon tycker
är trefligast. Var lugn du, hon väljer
nog er. Ni ha ju större rättigheter.»

I den
tonen hade hon aldrig hört honom tala
förr. Han plägade ständigt vara. artig

I och kamratlik emot henne, och var han
| elak, så lyste godmodigheten ändå fram.

Det var kusin Agda, Selmas beundra- |

rinna, som stack fram sitt blomstrande
ansigte bredvid unga frun och tittade så
bevekande hon kunde upp till den tyst-
låtne äkta mannen.

Han svarade skämtsamt, att ditintills
hade deras äktenskap varit ett mönster-
äktenskap, i ty att hvardera parten re-
spekterade den andras fria vilja. Ingen
påtryckning kom i fråga, än mindre nå-
got tvång.

Selma skulle naturligtvis göra alldeles
som hon sjelf ville.

Hvad han sjelf tyckte? Nej, det teg

han med. Det var nu fråga om henne

och inte om honom.

Det hjelpte alls inte, att Selma såg på
honom med sin eljes oemotståndliga, bed-
jande blick. Hon hade intet råd att

Men nu -— en riktigt bitter ton! Hon
kom sig ej en gång för att säga honom,
att han vär stygg, fast hon på fullaste
allvar tyckte det.

Men de der få orden, han kastat fram,
gåfvo emellertid hans tankar en ny rikt-
ning. Han blef tyst och allvarsam.

Det var ingen, som fäste sig vid det.

’ Han var en tänkande och allvarlig ung

man, »ett pålitligt stöd för Selmas fram-
tid», och märkte man, att han hade nå-
got att tänka på, så lemnade man honom
i ro med sina tankar.

»Ar du ledsen på mig, om jag stan-
nar?»

Selma kom och tog honom under
armen.

»Jag är visst inte ledsen på dig».

Han såg ej, hur hennes blick bad
honom om ett råd. Om han ville bedja
henne följa, så skulle hon göra det, utan

| betänkande, utan invändning och utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free