Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Lundastämning. — Om taflor.
ny tanke bröt sig fram, voro de strax
redo att besuddla och bespotta den —
i religionens, i ortodoxiens, i samhällets,
i sin egen embetsmannaframtids namn.
Gamla danhmiga stad, jag känner dig
så väl, och du är dig så sorgligt lik!
Jag känner dessa magra, slöa ansikten,
ur hvilka kammarluftens sjukliga blek-
het lyser; de likna växter, som vuxit i |
mörkret, blekgula, kraftlösa skott utan
grönska och lifskraft. — Jag känner dessa
trinda, rödpussiga, ur hvilka det alkohol-
förgiftade blodet tycks vilja tränga fram,
och som ingenting uttrycka annat än den
djupa bestialitet, som mycket väl trifves
samman med den djupaste lärdom. Jag
känner dessa gråa, sjukligt frodiga drag,
öfver hvilka det hvita fettet dragit sig |
som en förstenad mask.
Jag har sett dem alla i lång tid, dag |
efter dag. Och nu återser jag dem, nä-
stan oförändrade — endast ännu
förvittrade och förslöade.
Och denna stad har jag sett, år från
år, och den är sig lik, så nedslående
oförändrad.
Spelar då aldrig en frisk vind genom
dina åldriga gator? Eller behöfs det en
storm för att rensa luften här?
Må då stormen komma — ju förr
dess hälrel — —
Och I, unge, som jag icke känner
och aldrig sett — jag blickar spörjande
in i era ansikten och undrar. Fins det
friskt blod hos denna, yngsta generation?
Har slapphetens ande vikit bort, fins
det en tanke i världen, som kan få ert
hjärta att bulta af hänförelse? Han I
starkare hjärnor än de andre — kan man
vänta en gnista af er, när det gäller?
Elier ären I som de andre, viljelösa
flugor i den store spindelns nät — fugor,
som surra för att dränka sorgeh, medan
den gråe vampyren suger ert blod?
Kunde jag hoppas i denna tryckande
atmosfär, jag skulle då tro, att så icke
var. Ty jag vet, att spindeln snart nog
skall vara död, -
Snart nog! Men i alla fall frågar
man sig feberaktigt: när — när?
Axel Lundegård.
=E TESS RR STA
mer |
I
om.
| gång en vurm — lemnar ofta stor kre-
| dit åt konstnären utan att ega någon an-
| nan garanti än hans
| dugliga menniskor, till arbete.
Om taflor.
Stockholmsbref
från
Theodor Lindblom:
9 2O—-
enna vinter har varit arbetslöshetens,
ÅA svältens och bekymrens privilege-
rade tid, och efter hvad jag förnummit ha
våra konstnärer, som 1 allmänhet taget
äro ovana vid försakelse och enligt en
gammal traditionel, romantisk åskådning
t. o. m. tvungna att lefva högt, icke va-
rit undantagna från de allmänna brödbe-
kymren. Lyxbehofven få alltid vid eko-
| nomiska kriser en allvarsam knäck, som
| dock verkar föga genomgripande på grund
| af mellankomst af den störste fiende till
all sund utveckling — krediten.
När jag
talar om krediten inom detta område,
d. v. s. konstnärsområdet, så får läsaren
| icke hysa en så grundfalsk förutsättning
som den, att konstnären skulle lemna
kredit åt beställaren. Tvärtom. Just tvärt
Beställaren — han är ju mången
talang, ty om
hans arbetsförmåga och flit har beställa-
I ren vanligen ingen underrättelse. »Han är
vår kände den och den».
Hur nödvändigt det än mången gång
’ kan vara för konstnären att anlita denna
mecenatkredit, öfver hvilken vi alltså icke:
obetingadt böra uttala en förkastelse-
dom, äro vi dock af den åsigten, att detta
| tillvägagående i de flesta fall skadar kon-
’ sten, derför att det depraverar så mån-
gen konstnär. Ar en gång väl det om-
dömet: »han är en talang» uttaladt af
| press och allmänhet, har konstnären en
| gång fått smaka mecenatskapets fördelar,
ligger det för mången så nära till hands
att lita mera på talang och mecenat än
på det, som dock näst begåfningen — vi
| skulle nästan vilja säga mer än begåf-
| ningen — konstituerar konstnärsskapet,
det flitiga, stränga, sjelfförsakande arbetet,
den aldrig slappade sjelfuppfostran. Man
| säger, att nöden danar store män. Hvar:
| för? Derför att nöden, eller låt vara be-
hofvet, drifver, "åtminstone något så när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
