Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 Vid Beau Rivage.
HÖRS | störta med henne ned för den branta vägen
Åhnvej, det var icke det. —- Men det var |— långt, så långt den räckte — tills de
i alla fall något i dessa fantasterier,
hvilka hans tanke nu så länge irrat i ner-
vös ängslan, i en feberaktig spänning, som
utpinade och förvirrade hans själ. Det var
detta, som låg under: hans egen motvilliga
rädsla för att se henne i hvardagslifvets om-
gifoingar. Icke passade hon der — späd och
skär som den halföppna rosen, de hundra
furstarnas öfverförfinade ättling — — — i
denna ram af råhet och förvildning bland |
kineser och whiskydrinkare, bland de robusta |
kaliforniskorna med sina pariserklädningar
utanpå trasiga underkjortlar och breda, platta
fötter i guldbroderade sidenskor — — —
Nej — — nej!
Hon skulle ses i annan dager — mot
ljus luft: alla linier fina och mjuka, alla
Vinden för hennes |
så att den ljusblå |
färger klara och rena.
lätta klädning tillbaka,
silkestrumpan skymtar under de fladdrande |
framspetsarne.
2 — — Hon skulle ses i ramen af den
blåa sjön med alperna i fonden — — kring-
väfd af sommarens glittrande solljus.
Det var så ban bade älskat henne —
han kunde icke tänka det annorlunda. Han
kunde aldrig i evighet glömma, att han sett
henne så.
Men de passade icke tör hvarandra —
nu begrep han det. Mellan dem låg mera
än Oceanen, der låg Hela Europas gamla
verld och Amerikas nya. Den fina, ömtåliga
praktblomma - Österns tusenåriga civilisation
framalstrat, kunde han 8j omplantera i Ve-
sterns främmande, ouppodlade jordmån. En
kärlek, hur stor och innerlig som helst, täc-
ker dock ej öfver olikheterna i vanor, upp-
fostran och åskådningssätt, slår ej bro mel-
lan två skilda racer. Det var
mande, det olikartade, som drog honom till
henne, men — det var också det, som skilde |
dem åt.
Luckan öppnades — Aimée kom ut.
När han såg henne der i den trånga
muröppningan med sin ram af murgröna och
slingérrosor, såg henne stå der så rak, så
smärt och smidig i den silfvergrå drägten —
armen upplyft för att svepa slöjan kring
hufvudet — då, med ens, blossade der åter
upp den medfödda brutala lidelsen hos den
vilda Vesterns son, han kände ett ögonblick
en våldsam åtrå att — sådan, som hon nn
stod der — få taga henne upp i sina armar,
kring |
det främ- |
nådde det stilla, vlåa djupet, han och hon.
| Fantasier! — Han kastade (Rare och
gick fram till henne.
— Jack! Hon grep hans arm och tryckte
| sig tätt, tätt intill honom, OO, när du nu
| bara är kommen igen, så bryr jag mig inte
| om, hvad presten säger – om det är synd
eller hvad det är — — — — Jack, hur
| kunde du "resa ?
Han tångade ett ord bland dessa nästan
hysteriska snyfiningar — pre-
| oartikulerade,
sten ?
Hon blef litet röd och såg till sidan.
Ja, presten — — —. När du reste, blef
| jag så förtviflad, någon måste jag tala med,
| någon måste trösta mig så — — — der var
ingen närmare. Ja, Jack, blif inte ond, vi
| äro ju så olika.
Han såg ned på henne, smålog vemodigt.
| Alltför olika, Aimée.
| Hon hade också tänkt under dessa åtta
| dagar, och på tonen och blicken anade hon
nu instinktmessigt allt. ; Hon tittade upp med
stora, förskräckta ögon.
— Hvad menar du, säg?
— Jag menar, att vi mäste skiljas. Nej,
| icke så, käraste — vi måste. Hellre nu, än
| att det så skulle bli för sent.
| Han sade henne det alltsammans — allt,
| hvad han hade tänkt, och begripit, medan
| han rastlöst vandrade omkring deruppe mel-
|
|
|
lan bergstvopparne öfver molnen. — När hon
| hörde honom, visste hon, att han hade rätt.
Hon sade icke emot en enda gång, men
hon snyftado stilla med hufvudet mot hans
axel.
De gingo genom Ouchy, ned till kajen,
följde hamnarmen utåt.
| — Så reser jag då i morgon, Aimée.
Hon bara grät öfvergifvet. .
| — 0, att vi skulle komma att tänka på
| det nu, precis nu! Hvarför kunde vi inte
fått vara lyckliga några veckor till, några
dagar åtminstone? Det hade ju ingenting
gjort. Och vi voro så lyckliga.
Han svarade ingenting. Men hans ansigte
var blekt af smärta, och bans blick dröjde
länge, länge på Lac Lémans vattrade silfver-
| yta, på Valaiseralpernas hvitglänsande toppar,
och de låga, i det milda ljuset skylikt för-
I tonande bergen bakom Evian. Denna blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
