Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
c " Lå
I solnedgången.
Så föll hon tungt mot grinden med huf-
vudet i sina armar och grät — och grät —
som man gråter ut en stor sorg.
»Licy» —- han strök mildt öfver hennes
hår — »gråt icke, gråt icke sål»
Hon höjde sitt hufvud: »Det var här
jag väntade dig», sade hon,» månad efter
månad, dag efter dag. Jag ville se dig kom-
ma der på landsvägen, och för hvar dag som |
gick, tänkte jag: i morgon... Denna tanke
marterade mig med den vildaste längtan efter |
att höra dig tala, fast jag visste, att du skulle
säga — hvad du sagt mig i kväll. — — —
" Der brukade jag läsa dina bref, som du skref
så sällan och af vana. Jag visste, att jag
skulle hungra och frysa, när jag läste dem,
och ändå — fick jag feber bara jag såg post-
budet — kunde jag gråta af glädje, när jag
såg ... din stil.» Hon tystnade, brännande
röd.
»Min stackars Alice, har jag varit så hård
emot dig?»
»Du har varit sann, och det är det bästa. ;
Låt mig nu gål»
Hon öppnade grinden och gick uppåt
alléen med något stolt och viljefasti gången,
och dock var det, som om hennes hjerta för-
blödde, och som om hon långsamt hörde upp
att lefva.
Han följde henne med sin blick.
Så sjelfmedvetet behagfullt hon uppbar
sin fina gestalt! Den unga kvinna, som nu
vek om syrenlusthuset, var icke Alice från
i år och från i fjor; det hade kommit någon-
ting nytt öfver henne — något gåfullt främ-
mande, som lockade.
Och han gick efter henne, förbi syrenber-
sån, hvars svala doft flöt ut i sommarluf-
ten.
»Det är något, jag ville säga dig ännu,»
började han, lågt och osäkert. »Jag ville så
gerna tacka dig för — för... O Alice, Alice,
att lyckan skall vara så kort!...»
Hon lade händerna öfver sina ögon och
skakade sitt hufvud, som om hon var trött
på ord, och som om de smärtade henne.
»Och så bitter att minnas,» fortfor han
med blidt klagande stämma.
Hon’ lät armarna sjunka; handleden värkte
af mattighet,
förtvifiadt. Svara kunde hon icke,
De: hade kommit fram till villan.
Hur nobel — hur blek och nobel var hon
icke, Alice, som hon stod der med slutna
ögon, lutad mot verandans spalier. Lätt, lik-
och hennes ansigte var stelt, |
I som oljig af kaprifolieblommors förnäma
arom, vaggade luften öfver detta trötta huf-
vud.
»Säg, ångrar du» — hans röst tiggde
om svar — »ångrar du, att du gifvit mig
alla dessa år af ditt lif?»
»Nej — vi hajn varit unga tillsammans.»
| Hon såg upp, och det var, som om hon
smekte någonting med sin blick — »Hur
| unga ha vi icke varit!»
»Hurna unga» — han grep med darrande
| fingrar omkring hennes handled — »hur un-
ga — äro vi icke ännu, Alice.»
| Hon ville rycka sig lös: »Plåga mig icke.
| Lek icke med mig! Hvarför kan du icke gå? »
Han tvang henne intill sig: »Derför att
| vi höra tillsammans trots allt — böra till-
| sammans nu och alltid. >
»Det menar du icke. Du tror icke på,
hvad du säger: »Hvarför kan du icke gå?»
Han släppte tigande hennes händer, men
stod kvar.
De sågo länge på hvarandra.
| »Förstår du mig?» sade hon sagta. »För-
| står du, att jag vill, det skall vara slut?
| Hur länge tror du, att stämningen skulle
burit . .. när Psyke öfvergifvit Amor, och när
känslorna förlorat sin doft?»
| >Kyss mig,» bad han brutet, »så skall
I
il
jag lämna dig.»
Hennes läppar dröjde skyggt öfver de
| brinnande, bruna ögonen i detta vemodiga
| ansigte, som hon hållit kärare än sin ungdom,
än sitt lif.
| Och hon såg honom gå.
| Med båda sina händer pressade emot sitt
hjerta, som ropade honom tillbaka, såg hon
| honom gå, böjd, allena — mörk mot sommar-
kvällens ljusa dager, som lyste entonigt blek-
| blå, utan tärgbrytning, ty nu hade solen gått
ned.
Hennes ögon fyldes af skälfvande, varma
| tårar, för hon tänkte på ett par ensamma
| björkar, som lågo fälda på den gröna ängen,
| med de hvita unga stammarna svepta som
I
I
i ett sorgflor af fina, nakna grenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
