- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
18:6

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6 Ur bondens lif.

»Men kors i jesses då, jänta, drar dn
helgdagskläderna på midt på blanka lördags-
förmiddagen ?>»

Klara stod der och smålog för sig sjelf,
i det hon kammade sitt hår, som hade nå-
got af solguld i skiftningarne. Af och an
böjde hon sig fram emot en liten ståndspe-
gel, hvars flimrande glas var alldeles ned-

stänkt af flugsmuts, och när hon skådade sig |

sjelf, såg dessa klarröda läppar kröka sig
under leendet och de hvita tänderna glänsa
fram, måste hon skratta ännu mer, och hen-
nes starka kropp syntes bölja under an-
fallen.

»Nå, men så stollas inte så, jänta, utan
säg mig, hvad det är!» bad modern beve
kande,

» Åh, jag skall sta’ och fästa mig».

»Du stackars fattilapp, hvem skulle vilja
ha dej ?»

» Vilja ha, vilja ha», härmade Klara.

»Ja, vilja ha; kanske det är det der

skräpet till klockardräng ?» utfor gumman för- |

aktligt.

Ah nej, det vore nog bättre opp.

»Fiskar-Anders då»?

» Bättre opp».

Ja, en hemmansegare vore det då ej; det
funnes för resten inga sådana giftaslystna nu
för tillfället.

Kunde väl hända ändå.

h, hon vore i villfarelse; hemmanssöner
ville ha rika töser.

»Det är här i Storgården». brast Klara
plötsligt ut.

» Storgården, nu är du då alldeles tokig;
Storgården! Pojken, August, vet jag, är ju
gift; den andre, Johan, har fästmö; hvad
jesses menar du då? Sen fins ju inte kyar
mer manfolk der än farfar, Anders Ersson,
gubbkräket».

»Det är honom jag ska ha», sade dot-
tern lugnt och knöt på sig den röd och hvita
hufvudduken.

«År du från vettet, jänta? Han är ja
både gammal och grå».

Det gjorde då rakt ingenting.

»Och så pojkarne hans och Lotta, son-
hustrun ; aldrig i lifvet skulle de tillåta
det!»

»Åh, det skulle väl mamma få sel» Der-
med gick hon.

Gumman satt och funderade en lång
stund: hon var ännu vacker; Ersson och hon
hade haft mycket till hopa i unga dar,

I

och nu skulle den stollen på gamla dar gå
och fjantas för dottern också. Hon log. Om
det verkligen vore så; om Klara bletve ung-
"mor i Storgården; och finge rå öfver allt
deruppe; kors, hvad Lotta skulle känna det!
Hon log åter skadegladt. Lotta och hon voro
ej vänner — men det måste väl vara så än-
då, Klara var så säker — -—.—

Klara gick sjungande uppför den sakta
sluttande backhällningen, der fiskarstugan låg
några famnar från stranden af Mälarens blän-
kande vatten; gångstigen vred sig mellan fro-
diga hasseldungar, hvars nötter redan knöto
sig, ty det var temligen långt lidet med som-
maren.

Der hördes plötsligt ett lätt småtramp,
och en stor fårhjord skymtade hvit inne i
grönskan. Klara log; det skulle ju snart
vara hennes. Denna tanke började nu sluka
I henne, för hvarje steg, som hon tog, liksom
absorberade hennes begär Storgårdens mar-
ker, som vidgade sig för hennes blick. Hen-
nes ögon strålade mot de välskötta fälten,
| som glänste i höstens brokiga färger; åker
| efter åker skymtade fram; i det rika, saftiga
| gräset gingo de blanka, spräckliga korna;

hästarne vrenskade sig i sina tjuder; och so-
| leng starka sken återstudsade i deras muskel
| trinda länder såsom i en reflexspegel.

i Och midt npp i denna rikedom purprade
sig i solljuset, lik en väldig, egendomlig
jättefrukt, det rödmålade huset med bländ:
| hvita fönsterbågar och sirliga sniderier på
| gafvelrösten.

Och hennes tuktiga, halföppna läppar
skälfde af åtrå att få besitta.

Då fick hon plötsligt sigte på Angust
och Johan, sönerna i gården; hon kände nå-
got af hat inom sig; det föreföll henne, som
om de öfverraskat henne i hennes tankar.

De stodo långt borta i en trädesåker;
böjande ryggarne, arbetade de i jorden med
stora jernhackor; hon mårkte, hur de hvi-
lade mot skaften och oafvändt betraktade
| henne. Hon visste, att de nu talade om henne,
| men hon kunde ej höra något. Hon ville

ej se ditåt men måste det till slut om igen;
| svepta i solröken liksom i ett lätt skir; stodo
| de två der och stirrade fortfarande efter
| henne. Hon låtsade om ingenting och gick
raskt mot byggnaden.
Hon gick in på gården; på trappan stöd
Erssons sonhustru, hon, som väntade få går-
| den med sin man, då gubben dog. Klara

|

I gick fram och tog henne i hand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free