- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
20:6

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6 Pyrrhussegrar.

— Fröken intresserar sig starkt för
flottan, tror jag. Eller är det kanske
utsigten, som gör att ni glömmer er.

Hon vänder sig hastigt om, röd på
kinderna, och småler. Ja, hafvet är vac-
kert, hon tar hans arm:
så följa mig ned i kajutan till de an-
dra.

dagssol — hvit, som mjölad af dammet.
De späda, högstammiga träden längs kan-
terna bilda två mörkare linier, som lång-
samt mötas framåt slätten. På ena sidan:
villor och hotell med nedfälda randiga
markiser bakom trädgårdshäckar och ro-
senrabatter ; på den andra: ängsdalen,
genomskuren af den stilla, blinkande flod-
krökningen, i ramen af det i långa ra-
der utbredda nyslagna höet, — längst
borta byn med sitt skinande, spetsiga
kyrktorn öfver de låga hvita husen.

Hon väntar på omnibusen till »Sool-
badhaus» — midt i solbaddet står hon,
med parasollen uppspänd och båda ar-
marne hvilande öfver den lilla gallergrin-
den i muren. Hvad järnet bränner ge-
nom de tunna spetsarne, och hvad solen
bränner! — — På den sneda genvägen
öfver ängen rör sig profilen af en bicycle-
ryttare : ett trikåklädt ben krökt mot hju-
lets glittrande stålskenor, en kraftig, litet
framåtböjd öfverkropp och ett hufvud
med flat skotsk mössa. — — Nu viker
nan af inåt Lindenstrasse, rakt i riktning
mot hotellet. Hon lutar sig längre fram
öfver grinden.

— God morgon, fröken! Han svingar
sig lätt ned från det höga hjulet och
stöder armen mot sadeln, medan han
helsar.

-— Herr v. Steinholz — hon nickar
och öppnar inbjudande trädgårdsgrinden.

Hvad der var skuggigt och svalt i
grottan under almarne — och stilla —
icke ett ljud, som störde. <Replikerna
föllo tungt och utan udd. Han tog mös-
san af, lutade hufvudet mot stenväggen
och slöt ögonen med en djup suck.

Hon satt stilla, och blicken hvilade
styft och mörkt på detta lilla aristokrati-
ska hufvud med dess fina, skarpa drag,

nervösa, rörliga mun och hvälfda, blåa |

ögon. Hon tänkte på den första gången
hon hade mött hans ögon — stora, svår-

| modiga, dunkelt trånande, -— första gån-

gen hon hade hört hans dämpade, sar-
kastiska stämma och fängslats af hans

| säkra, smidiga later — hur hon då för
| hundrade gången och kraftigare än nä-
Vill löjtnanten |

gonsin hade sagt till sig sjelf, att hon

| afskydde intressanta karlar, att hon för-
| aktade dem som stereotypa och banala—
’ Heineepigoner!

Den breda, raka Lindenstrasse i mid- |

Men denne man, typen för dem alla,

’ Bayerns erkände Don Juan, — med sin

mystiska erfarenhet, som man aldrig visste

| hur långt den räckte, med sin melankoli-

ska sentimentalitet och sin sjelfironiska
egoism — han »intresserade» henne dock.
Och så börjades leken mellan de två —
lika skickliga, lika försigtiga och lika raf-
finerade spelare. Detta farliga spel, som
med sina svindlande chancer, sina oupp-
hörliga, oberäkneliga vexlingar, dag för
dag mattade och ödelade henne både fy-
siskt och moraliskt. Och hon kände, hur
hon dag för dag ökade på insatsen.

— — — — Hon satt och stirrade på
honom i halfdunklet. Hakan var starkt
upplyft, halsen blef så lång nedemot den
nedvikta skjortkragen, struphufvudet häf-
de sig då och då upp och ned. Hon
kände sig tung och slapp, som om hettan
derutifrån hade stannat kvar i hennes
lemmar och förlamade dem, men på sam-
ma gång hade hon en kittlande intensiv
lust att röra sig och handla på ett eller
annat sätt. Och ur denna dunkla, allmänna
drift växte der småningom fram en all-
deles bestämd önskan: att få dämpa och
trycka ned det der, som beständigt rörde
sig på hans hals. Hon tålde icke längre
att se det — hon ville hålla det fast med
sina händer, med sitt ansigte, bara hon
kunde slippa att se det — — —

Han slog upp ögonen och mötte hen-
nes blick. Och utan att vända sig, utan
att ändra sin ställning, sade han högt:

— Präktigt resväder för mig i dag
det här.

Hon var nära att skrika till. Resa?
upprepade hon tonlöst.

— Ja, om två timmar.

Hon kunde ännu höra den kalla,

| gäckande tonen, såg blicken ur de stora

ögonen — hvass, lurande, vaksam.

Hon steg upp. Och i det hon ord-
nade spetsarne på sin klädning, sade hon
i likgiltig, naturlig ton:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free